Såg dokumentären om Hunther S Thompson.Han är min favoritjournalist all time. Minns när jag läste hans Hells Angelsbok, så bra och sedan de andra böckerna. Och musiken i filmen, sjukt bra. När man ser hur folk rör sig i filmen, demonstrationerna, musiken, idéerna,,,det är en rörelse för njutning, för umgänge, för kärlek, det finns en tro om framtid. Det är ingen fan som ska iväg o köpa ngt skit på Ullared, eller konsumera. Eller någon ensam mamma eller bonde som ska spela totalt döknäpp för att få ett juck som bruden i Borlänge kallar det. Jag har sagt det förr: Det har bara blivit sämre. Idag kan jag se folk som gör reklamfilmer på Fejan, totalt i avsaknad av kritiskt öga. Husbondens röst,. Så jävla korkat, så långt ifrån det Hunther S THompson gjorde.
Jag blev tokinspirerad av filmen, av andan. Jag känner att jag måste jobba hårt i tjugo år till, försöka än en gång återuppleva något som påminner om sjuttiotalet,,,

Sedan alla anonyma äschlen som kommenterar: Ta bara o dra åt helvete.

Nu har man snöat in igen. Testar kameror, dvs min Iphone. Den är bra. Kan fungera i nödläge. Träffa en ung fotograf som skulle köpa dyrt objektiv för att plåta konserter. Har dom aldrig sett belysningen? Det lyser ju som fan på de flesta konserter, Köpt ett enbensstativ. Det grejar det mesta.
Jag är inne på något nytt, måleriskt. I vinter ska jag ta de vackraste skidbilder. Det är svårt att plåta skidbilder. Ännu värre blir det ju av att de flesta som plåtar skidbilder har sålt sig till reklamen och sysslar med skitbilder, hoppbilder, registreringar.
Jag vet ingen sport som är så uselt skildrad som skidåkning/ slalom.
Under tio år har jag inte sett en personlig skildring, utan allt har varit inriktat på prestationen, hoppet, sprutet, ståpitten. Inte en skildring av människan, naturen i samklang. Jag ska försöka göra något åt det hela. Det är svårt, men det känns lite löjligt då fotografer som Capa, eller den gamle Iziz,spöar moderna skidfotografer i känsla med hästlängder.Jag tror det är en fråga om mod o om man vågar skita i ytliga trender. Det är som skidfilmer(skitfilmer), precis som porr. Snygg yta, o suck: Så ofattbart trist, så lite innehåll och så lite känsla. Jag tror personligen att skidfotot måste politiseras, humaniseras, gå ner på mötet, människa emellan. Då kan det börja svänga på allvar.

Tankar från badkaret.
Varför tycker jag om äldre män? För att jag håller på att bli en sådan själv o för att de är de enda som vet mer om livet än mig själv. De har levt längre. Att tala med en skärpt 80-åring är en skola och njutning.
Var kan man finna svaren på de svåra frågorna? I litteraturen. Där finns allt om man söker och ger sig tid.
Varför badar jag så mycket? Det ger mig frid, tar mig tillbaka till morsans livmoder. Jag tar igen den månad jag kom för tidigt till livet. Jag låg i kuvös en månad. Tror Ni det var kul?
Bilden är tagen med min Iphone. Bilderna får en färgskala jag aldrig sett förr. Påminner om en av mina favoriter: Sarah Moon.
Det är mycket självporträtt nu. Det är en vacker genre, för vad är mer intressant än en själv? För många självporträtt kan dock tyda på att man snöat in för mycket.
Det regnar. Det kommer att fortsätta regna. Varför är en kvinnas höfter det skönaste att smeka efter en välgräddad limpa?
Är grisen, svinet, flunsan förbi?
Vem tror på tomten? Vem tror tomten kommer? Jag vet att den kommer. Jag ÄR tomten.

Läser om Gypsets,unga människor som valt en livstil att leva. Det handlar mycket om att göra sin grej. Folk tror ofta att det handlar om att ha rika föräldrar osv,,,visst det kan underlätta, men jag tror mer på hårt arbete. Jag är i så fall en Gypset, Jag växte upp i en arbetarklassfamilj, som senare blev en slags medelklass eftersom mina föräldrar köpte en lite skoaffär, samtidigt som de städade på posten på nätterna. Lite år det hållet som vissa invandrarfamiljer lever idag. Jag fick gå på universitet, läste lite lagom men hade hela tiden min dröm klar. Jag skulle bli fotograf. Sedan var det bara arbete, försaka allt annat. Jag har aldrig haft några kval för det, eller lidit av det. Det var precis det jag ville göra.

Först idag, som sextioåring, efter fyrtio år som frilans, kan jag känna en viss tveksamhet. Att det är lite för svårt ibland, att man blri tömd på idéer, att man inte orkar i alla lägen, att ekonomin är löjligt låg( 65 spänn i sjukkassa tex)osv osv, ,men precis som förr, som under de gågna fyrtio åren, skapar man sig strategier, finner lösningar, livet går vidare. Det svåra är idéerna. Att man lätt surnar till, speciellt jag som inte är ett piss intresserad av att skildra konflikter( som Martin Krogh i DN reportaget). Martin är en bra fotograf och han gör vad han tycker är viktigt. Jag är på en ultrapositiv bog. Jag vill att mitt arbete ska visa på kärlek och positivism, kraft, lösningar och då blir det lite svårare eftersom det finns så lite av den varan att visa. Nog om det. Vad jag försöker säga? Att alla som vill, kan leva sin dröm. Det handlar bara om att våga, envisas och kämpa.

Ett år är en kort o en lång tid. Så mycket kärlek, smärta, glädje ett år kan innehålla, och ändå blir man inte ett skit klokare,,,,

Sitter o ser på El Classico. Fotboll mellan Madrid och Barcelona. En ganska okej match,men inte mer. Tänker på hur hypat allting är. Vem kollade på El Classico för tre år sedan? Inte många, men media ordnar ett intresse. Tv4 kör igång med försnack TVÅ timmar innan match. Det säger något om hur löjligt det börjar bli.

Media styr helt våra liv numera. OM media bestämmer sig för att NÅGOT är intressant, ja då blir det intressant, vare sig det är fotboll, bönder o deras kvinnor eller kvinnor som är pumor. Det är så jävla ointressant. VAD är intressant i sig självt? Det är den gordiska knuten. Vad är det som intresserar oss i djupet? Inte vad Expressen, AB eller TV4 säger åt oss att vi ska tycka är intressant. Vet vi det????

Läser om Foppas och Näslunds comeback i Modo. Jag får fan ståpäls. Sådana hockeyspelare, så schyssta lirare. Dom ger verkligen tillbaka. Det går ju snack om Foppa att han skänker bort en jävlans massa pengar till olika bra grejer i det tysta( precis som Mankell).Men bara det här att komma hem till sin barndomsstad, ge tillbaka sitt hockeykunnande, sin karma, för knappt några pengar alls, det är stort. Riktigt jävla stort.
Jag är uppväxt i en sådan miljö som Ö-vik. Hockey dygnet runt. Vi åkte skridskor hela tiden, på långrasten, på kvällarna. Alltid. Det är en sak. En annan sak är att en stad som Ö-vik lever hockey. Det är det enda dom har i princip. Jag har alltid beundrat Foppa, för hans moral, hans integritet. Han är en idrottsman som är fullt jämförbar med Stenmark, Wassberg,Jernberg,Zlatan,,,,fy fan, heder....Nu hoppas jag bara Timrå kunde få hem Zäta, väcka Strimma till liv, Tigern Johansson, BertOla och någon till så dom får ordning på liret,,,,

Ibland läser jag både Svenskan och DN. I Svenskan säljer man de mest fantastiska kåkar eller lyor. I dag såg jag en lya, med utsikt över Nytorget,117 kvm,,jag ser den varje dag, utifrån..pris 7,5 mille,,,En anledning till att jag skulle kunna stanna i Stockholm är en Lottovinst.Jag får jobba på att få ihop en.

Dagarna är regn och väntan. Det är lugnt. Det är som en verkstad utan gas, utan ljus, bara med taskiga lagerböcker. Vi klarar det, vi klarar det
Det är tyst ute, men jag vet hur tankarna går. Ibland finns det en finess med att dra sig undan, knipa käft. Längtan växer,snacket går, mystiken tätnar.
Jag tänker på vackra lägenheter, alla man bott i, alla man tappat bort. Hoppet är inte ute. Det är natt nu.Polarna är påde två motpolerna. Gamla posten eller MK. Jag drömmer om en lya på taket, 7,5 mille. Det finns hopp så länge man kan slanta av de trettiofem spänn??? en lottolott kräver.

Läste de hemlösas tidning, den som säljs på gator o torg.De hade en översatt intervju med Bob Dylan, där han berättade om sin julskiva.Lite kul, tycker jag.

På måndag kommer min favoritförfattare Hunther S Thompson på tvn. En slags dokumentär. Fantastisk författare som tog slut, liksom(drogerna). Han o Annie Leibowits var ju arbetskompisar. Frågan är ju om inte hon också tagit slut nu? Hon förlorade ju sin livskamrat. Det är en tung förlust. Det är tungt att förlora någon man älskar men också jobbar med. Det är den bästa kombinationen: Älska o jobba tillsammans. Inte alltid,men då och då... det är vackert.

Jag käkar thaimat, har inte varit utanför dörren mer än tio minuter. Vissa dagar stänger man till om sig. Tänker drömmer och planerar. Jag har en del att fundera på vad det gäller, framtid, kropp och själ. På måndag blir det nya puckar. Julen står för dörren. Jag tänder min julstjärna, köper kanske en gran, bjuder barnen på mat, sedan är det över. På juldagen sover man länge, sedan åker man skidor i tre månader, efter det börjar våren....

Bill nekar envist till att han gjort självmål. Okej då, han gjorde bara ett, men ändå. Bull har värk i kroppen, haltar småleende ut till muggen. Samma sköna känsla som då man knullat rejält och går ut o pissar. Bättre kan det inte bli. Nästa match, om en vecka, är redan planerad i Bulls hjärns. Han ska ta med en målvaktsklubba så han kan pricka bollen rejält och utdela några råa norrländska bröstvärmare på alla de yngre. Måste hålla hög press, liksom.

Det sägs att det faller i Dubai? Redan på sjuttiotalet träffade jag en indisk slavhandlare som körde folk dit ner för jobbande. Sedan, när jag sett dokumentärer från Dubai, har man sett värsta lyxen´och värsta slaveriet. Massor med folk som jobbar under livsfarliga förhållanden, utan rättigheter. Typiskt att man så ofta i svensk press bara visar de här spejsade kåkarna, inte ett ord om slaveriet som byggt dom.
Det är som vanligt alltså.Är det bara jag som får lust att åka skridskor,spela lite enkel hockey? Lika dålig som jag är på innebandy, lika bra är jag på hockey.Nu planerar vi att utöka nästa innebandymatch med danskurs i pausen, för avbytarna. Eftersom Bull är den ende som kan dansa i innebandygänget( de andra är discoapor) så är danskursledaren given.

Istället för att ha tråkigt gör man allting annat. I går var det innebandy. Jag hade passerat Kupan och köpt två innebandyklubbor till Bill och Bull. Tyvärr var klubborna i juniorstorlek så det blev till att huka som Lillstrimma över bollen. Bull, var pensionären i gänget. De andra, vältrimmade meddelålders eller yngre med rutor på magen. Några brudar var också med. De var hårdare än Berlinmuren i sin glans dagar.
Bull jagade på för kung och fosterland. Mest kände han att det snurrade hela tiden. Berodde väl på fisksoppan som han ätit innan träningen och den var säkert förgiftad av Bill.
Bill tyckte för övrigt Bull fuskade, körde med rumpan, som han sa. Skit samma.

Den yngste liraren sprang rakt in i målställningen, fick en bula stor som ett ägg i pannan. Det blir något att skryta med i plugget i morgon. Efter en och en halv timme var Bull slut. Bill däremot,uppiggad, ville gå på krogen. Nu är Bill på krogen medan Bull skriver det här och samtidigt känner hur kroppen långsamt stelnar i något som kallas träningsvärk.
Hur det gick i matchen? Det vet inte Bull, inte Bill heller. Det snurrade hela tiden och Bull hade fullt schå med att räta ut ryggen över juniorklubban, men någon sa att Bill gjort självmål och det gladde Bull oerhört.

Nu är det kul....................

Om konsten att arbeta. Jag tror man måste göra det viktigaste först.En morgonfika, sedan skriva, sedan lunch, sedan göra något annat...möjligtvis kommer saker o ting tillbaka till en på kvällen, natten, men det viktigaste är att göra det viktiga först.I alla fall för mig. Den största fördelen med det är samvetet. Ångest är ett samvete som kajkar. Att man inte gjort vad man tänkt, lovat, hoppats göra. Gör man det först har man minimerat risken för ågren. Nu får man ju ångest i alla fall, men det är väl medfött?
Det här klimatet vi lever i motverkar människan. Det är mycket enklare att leva om livet förflyttas utomhus. Hos oss förflyttas allt inomhus, gallerier osv,,,jag tror det beskär oss på något vis. I alla fall mig. Det går inte att ta ut tankarna på något vis med för mycket glas, väggar runt omkring. Å andra sidan är jag kajutamänniska, vill bo trångt o enkelt.
Den största grejen med arbeta fritt är att inte snacka så mycket. Försöka lägga energin på att göra grejen NU. Inte senare. Inte skriva blogg, tex...
Nåväl,27 februar blir det vernissage på Stadsmuseum, lev väl..........

Läser en bra intervju med Thåström i DN. Om att vara artist, Thåström och vardagslivet. Tänker på Christer i Joakim Strömholms film om sin pappa, på Ivar Lo, Kallifatides som jag ser då och då. Alla dessa människor som gör så mycket för andra människor: Varför är de så ensamma? Är det konstnärliga yrket så svårt?

Jag kan ju bara svara för mig själv. Att fotografera kan vara att vara mycket med folk, men jag är ändå en ensamvarg. Man vill gå hem till sin jordkula och sitta o tänka. Vad är det man ska tänka på? Hur man ska överleva, hur man ska uttrycka sig, vad man ska uttrycka och kanske varför? Hur många människor på andra jobb har samma behov av ensamhet? Behov av att tänka på vad dom gör, varför dom gör och hur dom ska göra det?
Och en av de viktigaste tankarna är: Hur ska jag få betalt för det här?
En annan sak jag tänkt på är varför de duktigaste, de som har mest att komma med, sällan kommer till tals? Är det för att de är ensamvargar, eller för att de inte orkar delta i knäppa program? Eller har de scenskräck som många, inklusive mig själv har?
Det är mycket att tänka på. Kanske bäst man går ur jordkulan ett tag innan man blir gråhårig.

Lolita skriver om att vara passionerad. Om att ha kort brinntid och vilja göra något annat. I hela mitt arbetsliv har jag haft superkort brinntid. Två, max tre timmar om dagen, sedan måste jag göra något annat.Promenera, vila, bada, äta, fika och sedan en timme till ...i perioder lägger jag ned ett bokprojekt, jobbar med ett annat och så ett halvt år senare, på det gamla igen. Så där håller det på. Därför håller jag alltid på med tre, fyra projekt samtidgt. Det tar en fyra år att driva igenom vart o ett, men dom kommer efter varandra hela tiden så folk kan tro att det går jävligt snabbt att göra en bok. I normalfall tar det tre,fyra år för mig att göra en bok.

Det värsta är dock att i samma ögonblick den är klar, är den totalt likgiltig för mig. Jag öppnar aldrig en gammal bok jag gjort. Däremot är jag glad för att jag gjort dom.Jag tror jag har en hamsters ämnesomsättning. Fort, snabbt,intensivt, sedan vila, vila och vila. Det är inte lätt. Det enda jag gläder mig åt att George Simenon, författaren till bland annat Kommisarie Maigretböckerna, bara skrev två timmar om dagen. Han skrev över 300 romaner.Och många var grymt bra

Om någon undrar vad han gjorde resten av dagen så skröt han själv med att han alltid gick på bordell, hade legat med över 2000 kvinnor. Dessutom rökte han pipa, gillade att spela golf och rida. Ja herregud.
En bra övning är att själv skriva ned VAD man gör på en dag. Och tänk på det sedan.

Man kan ju inte bara snacka. Man måste ta bilder oxå. Dagens porträtt.

Den 19 juni nästa år gifter sig Daniel och Victoria. Man börjar redan yra om FESTEN som ska vara i Stockholm. Det ska komma några millioner för att se de två sötnosarna gifta sig. En sak är klar. Det blir en jobbig vår med alla efterblivna artiklar och behöva se alla dumhuven som står o viftar med svenska flaggan i juni. Det kommer att bli för mycket för mig.Ett förlorat år skulle jag vilja säga. Sverige är i sitt livs kris och svaret är två köttbullar som gifter sig.Det är som när Thatcher i Englands kris startar ett krig mot en knappt befolkad ö. Typskt nog fick inte den bäste krigsfotografen Don MacCullin papper för att åka dit. Han hade ju avslöjat spektaklet rakt av.

På samma sätt blir det med Kungabrölloppet. Sverige kommer att drabbas av en dumhuvejournalisik av Guds nåde. I månader kommer vi att måsta läsa om skiten. Det enda man skulle kunna göra är attackera jönset med en radikal blick, men försök göra det NI? Helt omöjligt. Han Ni sett kärringarna på Skeppsbron då dom står och ÄLSKAR Kungen och hans fru, hon med det sönderdragna nyllet.Har NI inte gjort det, då vet NI inte vad kärlek och dumhet är...
Som sagt: Återigen en ljuvlig morgon på Borgmästargatan,,,,,,,,,