MickeBergPhoto

2012-01-28T14:04:00.003+01:00

Hemma o vände. Säger som Tristin Jones då han seglade över Atlanten för tjugonde gången: Inget speciellt hände.

2012-01-27T17:03:00.005+01:00

Den här bilden tog jag i Sydafrika med en halvformatare. Undrar om det finns någon där nere som läser min blogg? Såg att jag hade 7 läsare i Egypten och ganska många i Ryssland. Märkligt va?

Gammal man gör så gott han kan, eller.........

Polarn fyller år. Han tycker 54 är en ålder. Det är en parantes, säger jag.
Affe kanske har rätt. Man borde skriva en roman framöver.

Vi får se till sommaren. Först ska den ljuva vintern rasa ut. Hoppas man slipper ligga på sjukhus som förra våren efter rejäl krasch i backen.

Plötsligt kom jag att tänka på Hemingway och kvinnan har var ihop med. Hon som skulle föda och det gick åt helvete. Starkt slut på en bok.

Just nu är Strindberg på tapeten. Det är bra. han är förbannat intressant.

2012-01-27T10:16:00.002+01:00

Märker att jag blir allt mindre intresserad av att avbilda exakt. Behind bars, det outsagda, är kanske det bästa. Det som inte är helt tydligt. Landade i stan efter en underbar flygresa. Storm vid start, ganska coolt.

Läser om Larry Clark. Hur han anser sig måsta se till så pengarna kommer in till hyran och familjen. Intressant läsning. Har alltid gillar honom. Minns hans bildvisning på Moderna. Inte kattskit.

Att landa på Centralen, ta tuben hem i rusning, är något annat än att skida på fjället. Man kan lätt få panik då man ser all denna ickekommunikation som utspelar sig på Gröna linjen.

Behind bars, behind the green door, hette en bra film en gång i tiden.

Nog om det.

2012-01-25T22:25:00.001+01:00

Theo Angelopoulos, den grekiske filmaren med sitt långsamma sugande språk, dog på ett märkligt sätt igår.
Han blev överkörd av en motorcykel vid en filminspelning.

Jag har en bok hemma som består av kanske 150 sidor kopior av de bilder som Koudelka tog vid en av hans filminspelningar. Det är en hophäftad grej med bilder från filmen, Albaninen, men också från då de partajar och har sig.

Jag tror det är en unik sak. Tämligen unik.

Koudelka mötte en gång Cartier Bresson. De kom att mötas många gånger, men det här var en av de första gångerna. Bresson hade sett Koudelkas bilder, tyckte mycket om dom och sa till Koudleka att han borde resa till Indien och plåta. Att Indien skulle passa Koudelka bra.

Det tyckte inte alls Koudelka och så där är det med de goda råd man får. Många vill vara hyggliga och ge en råd. Det fungerar sällan för man vet så väl själv vad man vill göra och framför allt: vad man inte vill göra.

2012-01-25T14:18:00.003+01:00

Det är ganska tidig morgon på fiket. Polarn T och jag tittar upp mot Skutans topp. Där uppe glöder solen och temperaturen är runt 8 grader kall. Där vi sitter är det minus 20. Det känns kallt. Den här vintern har varit mild, man är inte van vid minus 20. Åren innan, då det ibland gick upp till minus trettio, då vande man sig och tyckte minus 20 var helt okej.

Der gnistrar bland träden då man kommer upp. Om en dag ska jag åka till storstan några dagar. Gå i lågklackat och hänga på mina fik. Sedan åker jag upp igen.

Hunden Jack följer med pistören Jon på fjället. Det är en skön hund som ser ut som om han ska dö om han inte får mat hela tiden.

2012-01-24T19:31:00.003+01:00

Amsterdam hade sina vita cyklar, kulturhusen Melkweg, Paradiso, Provos.
Stockholm Mullvaden och femtiokortet på SL.
Edsåsdalen, har sina gröna sparkar och det fina orörda liftfiket från femtiotalet.

2012-01-24T16:17:00.004+01:00

Solen stiger upp bakom Undersåker.
Klockan är 0920.
Det är samma sol som faller ner i havet på ön Naxos i Grekland vid 2030.

En röd bomb som stiger upp bakom bergen och faller ner i vattnet.
Jag skriker bakom ratten. Det är en ofattbar skönhet.

Edsåsdalen är en dal där vägen slutar. När man kört längst in får man vända, stanna vid skidboden eller restaurangen och vandrarhemmet Köja.

Det är ett ställe att stanna upp på. Allt är som förr. Om det nu går att säga så.
Snöskotern är gammal.
En kvinna kommer på spark. Jag är gammal, säger hon. Fast inte lika gammal som skotern.

När jag kör tillbaka mot Åre glöder Skutan i eftermiddagssolen., Det är samma sol som gick upp 0920 bakom bergen i Undersåker och faller ner i vattnet framför den grekiska ön Naxos vid 2030.

2012-01-23T22:05:00.003+01:00

ALL SANNING KOMMER FRÅN ATT STUDERA NATUREN.
Nomadordspråk

Såg den mest fantastiska dokumentären om ett antal familjer som bodde i en dal i Tibet. Det bodde högt upp, strax under himlen, skötte sina djur, sedan generationer, i denna dal. Nu fungerade det inte längre. Miljöförstöringen, det tunna ozonskiktet och annat gjorde att djuren dog ut, en massa problem följde på det. Kort sagt: Man lyckades inte försörja alla familjer.

Den gamle fadern lämnade över sin hjord, allt han ägde till sin son och begav sig till Ladack, där han satte sig i ett hörn och sålde mattor. Denna vackra, stolta man med alla sina kunskaper från ett annat liv. Det var en hemsk film, fruktansvärt bra och täckte så många plan att jag blev helt matt.

På tal om fotoböcker. Här en länk till Nordiska Museets bibliotek. Här finne en massa fina fotoböcker att låna. Bor du i Stockholm kan du fixa ett lånekort där, annars kan du be ditt eget biliotek om ett fjärrlån.

2012-01-23T15:36:00.000+01:00

En av dessa dagar. Sol, kallt, perfekt före. Jag hamnar på fiket, ett av sveriges dyraste fik, efter åkningen. En söt tjej i min dotters ålder står bakom kassan.
- Hej, säger jag. Åkte vi inte i liften för några dagar sedan. Vi satt och snacka om livet.
Hon tittar djupt på mig.
- Är du säker, säger hon. Jag hade röda byxor och rosa jacka...
- Just det, sa jag,,,,vi åkte upp i wm:åttan....

- Jaha, säger hon, tänk att jag minns inte,,,, vad vill du ha då??
- Kaffe ocgh liten semla och du ger mig väl personalrabatt nu när vi åkt lift tillsammans?
Hon skrattar generat.
- Okej, du betalar bara för kaffet. Är du säker på att du ska ha en liten semla? Ska du inte ha den stora..
- Jo, om du säger det så, säger jag, får fikat och går och sätter mig i ett hörn, kollar på Skutan som glöder i eftermiddagssolen.

I morgon åker jag till Danskarna och Edsåsdalen.

2012-01-22T20:48:00.001+01:00

Jag hade en ganska seg kväll. Gick ut på en krog med flicknamn. Beställde en pizza för 125 kr och en öl för 56. Jag var ganska ensam i lokalen. Pizzan kom in och den var JÄTTELIK. Hade räckt till fyra personer. Ölen var perfekt och smakade vällustigt.

Det var jag och några andra ensamma män. En barnfamilj gick just ut. Jag tog upp min Canon S95 och skruvade upp asat till 3200. Tänkte jag skulle testa. Det funkade ju bra. Jag har allid tänkt att 1600 asa är tillräckligt, men 3200 fungerade.

Efter halva pizzan gav jag upp, vek ihop den, funderade på att ta den i en doggybag, men eftersom jag avskyr pizza så avstod jag. Varför jag åt pizza kan man fråga sig? Jo,all annan mat var minst hundra kronor dyrare.

Ölen, som sagt, den smakade gott.

När jag kom hem läste jag på nätet att alla charkvaror i princip är värdelös mat. Rena giftet för kroppen och kastades tillbaka till Skogsnäskollektivet i början på 80-talet då det var hårda diskussioner om vad konstgödseln gjorde med jorden och maten.

Nu vet vi det. Jordarna är så urlakade att till och med vissa grönsaker får peniccilin. Och falukorven är en ren giftkälla.

Nåja, jag drack upp ölen, lämnade pizzan, betalade glatt 200 kr, kollade en sista gång i den elektroniska tvapparaten som skulle föreställa en levande brasa.

I morgon en ny dag, men nu vet jag ju att det fungerar med 3200 asa.

2012-01-21T09:34:00.000+01:00

I ”Kvinnans rättigheter” i förordet till novellsamlingen ”Giftas”, utgiven 1884, slår August Strindberg fast kvinnans rätt till lika uppfostran och skola, rätt att ”gå lös” och välja sällskap, rätt att rösta i allmänna val, rätt till politiska förtroendeuppdrag, ”kontrakt” i stället för äktenskap ”ty ingen skall behöva gifta sig för pengar eller rang”.

Detta på tal om Strindberg som alldeles för lätt kallas kvinnohatare, eller vad det nu är?

Juholt ja? Som vanligt fick jag rätt. Det verkar vara något fel på den socialdemokratiska kulturen. Ett sådant stort parti måste väl kunna få fram en bra partiledare, men man har misslyckats totalt med de två senaste.
V fick ju fram Sjöstedt, men tänk om den där Ohlykopian, den unga kvinnan blivit partiledare då hade V försvunnit. Ohly var ju också en katastrof. Man kan inte bara vara tvärs, man måste kunna diskutera och förhålla sig til saker. Det kunde inte Ohly.

Har Ni tänkt på att man tycker synd om sossar som får gå gatlopp, men inte fan skulle man tycka synd om Reinfeldt, Kdsarn eller Bildt och de fick en rejäl kölhalning i pressen.

Varför? Troligtvis för att man vet att de ljuger som travande hästar, säger en sak och gör konstant en annan sak, ökar klassklyftor, säljer ut Sverige, i princip krossar vårt land.

Såg en begåvad rubrik i DN. " De unga har svårt att klara insatsen , de 15 procent, som krävs kontant för att få köpa en lya".

Snacka om begåvad insikt. Hur ska en ung människa få ihop 300 000 kr kontant för att köpa en etta i Sthlm då den kostar mer än två mille.
Kort sagt: jag hatar borätter. De har förstört hela stockholm.
Börja bygga hyresrätter och bygg billiga hyresrätter. En etta ska kosta 3000 kr att hyra. En två max 5000 kr, osv,,,

Ja, det var politiken. Det fotografiska då?

Jag kan inte sätta fingret på vad det är men förr blev man intresserad av en fotograf för hans eller hennes bilder. Idag börjar vi i en annan ände. I det tekniska, eller i en blogg. Fotobloggarnas främsta uttryck är ju orden. Att vi skriver. Min blogg idag är ju ett typexempel. Det känns också viktigt att skriva, men ibland kan jag längta efter att hitta en bok, gå hem och läsa om fotografen. Konstigt nog sker det sällan numera.

Den enda känsla jag kan sätta fingret på är att jag själv vill berätta historier i små, svarta böcker. Längre än så kan jag inte komma. Sedan får man tolka resultatet hur man vill. Mina två senaste böcker, Lust och Days go Bye, sågs av ca fem hundra pers, men knappt 25 köpte böckerna. Är det bra eller dåligt? Eller är det så det är?

2012-01-20T15:54:00.001+01:00

Det knäpper i knäna och vänstra stortån värker då den släpper ifrån sig kylan. Det snöar rejält. Jag liggr under ett tjockt, varmt duntäcke i mitt rum.

Jag tänker på politiken. Hur ska Sossarna kunna ha kvar Juholt. Allt handlar ju hela tiden i medierna OM han ska få sparken. Sossarna eventuella politik finns ju inte redovisad någonstans. Juholt gör en slags gatlopp nu. Man trodde det skulle sluta någon gång, men han blir en slags hackkyckling och varje gång man ser honom förväntar man sig ett sammanbrott.

På samma vis var det med Mona Sahlin. Så går det inte att bedriva politik. Kolla på V, sedan Sjöstedt kom in i matchen, har dom brakat rakt igenom rutan. Trevligt att se.

Jag kollar på handboll. Stenhård sport och så lite filmningar, så lite tjaffs mot domaren osv,,,fotbollen har allt att lära av handbollen.
Rött kort direkt om någon annan än lagkaptenen snackar med domaren. Världens enklaste åtgärd. En kille som Alves i Barca skulle inte få stanna på plan mer än tio sekunder. Han gnäller ju på allt hela tiden. Ge dom rött kort bara.

Väx upp, säger jag.

Jag har en del mål i livet. Inbillar mig att man lever längre om man har drömmar man vill realisera. Ser att många bloggare, fotobloggare, börjar resignera. Det verkar vara svårt att föra ett seriöst snack inom fotovärlden och det är kanske inte meningen heller., Man ska kanske bara låta bilderana tala och skita i resten?

För övrigt har jag raderat mina böcker, Lust och Days go bye, från Blurb. De finns helt enkelt inte längre så Ni som köpte böckerna har nu en ganska orginell bok i väldigt liten upplaga. Det kanske finns 25 böcker i omlopp. Mer är det inte.

2012-01-19T15:39:00.001+01:00

Rektorn och jag hänger i backen.Han har ont i ryggen , men så släpar han ut en haubits på typ fyra kilo varje gång han ska plåta. Jag har min kamera i fickan. Givetvis tar han nittio ggr av hundra bättre bilder än mig av åkarna. Han kan sikta på dom med ett långt tele. Det är en proffessionell attityd som jag också skulle ha om jag skulle leva på att plåta sportbilder. Det är den typ av bilden som krävs för att man ska överleva som sportotograf.

Jag står i backen med en glugg motsvarande 35 mm och chansar vilt på allt som passerar. Jag tycker just det här chansandet är roligt. Dessutom har jag helt snöat in på bakgrunden. Jag vill bara ha en åkare i rätt position som ska passa in mellan snökanonerna i bakgrunden. Det tar 150 knäpp, innan jag tycker jag fått något som liknar något.

Jag vill att det ska vara lite Dart vaderfeeling. Inte för jag vet vad det är, men det är i alla fall något jag inbillar mig.
Eleverna blåser på och Rektorn och jag har det mysigt. Efter ett tag ger vi upp. Jag åker hem, men han kämpar på med eleverna.Jag tycker han är beundrandsvärd som, tillsammans med sina kolleger, i kallt och snöigt och blåsigt och soligt och ibland härligt väder står i backarna och puschar sina elever.

2012-01-18T15:36:00.002+01:00

Det kreativa jobbet är som livet. En del bra dagar, en del dåliga och så de riktigt jävligt dåliga. På samma sätt är det med skidåkningen, Vissa dagar kan man bara lägga av, gå och ta en semla och fika., Ungefär som idag då???

Skidlärarlinjen körde formationsträning. Ganska snyggt att se på, Lite konstsim över det hela. Jag ledsnade på isen och snöröken i Duved och drog in till Björnen.

Hunden Jack blev klart deppad då jag inte hade något godis att bjussa på.

I liften träffade jag en legend. Kvinnan som tagit mest SM-medaljer i slalom. 14 stycken och den första redan 1955. Hon är över åttio år och kör fortfarande på i backarna. Vivi-Anne Wassdahl heter hon och är en klart lurig kvinna.

2012-01-18T09:59:00.001+01:00

Klockan halv tio. Disigt. Hur är det ovan molnen? Bläddrar i Åre Magasin som jag tycker är en ofantligt barnslig produkt. Det är vita män med pengar, vita män som hoppar högt, vita män som skryter om Gud vet allt.
När man åker ut i backen ser man ryssar, danskar, barn, kvinnor, män och också de här ofantligt skickliga skidåkarna. Jag säger att Åre Magasin är som en bilmässa. Man visar bara det mest exklusiva, det mest hajpade, det mest opersonliga.

Varfär är det så? I backen möter man människor. Det gör man inte i Åre Magasin.

Den här typen av litteratur, reklamlitteratur, som ska föreställa litteratur, sprider sig överallt. Hemma i stan kan jag kolla i Vårdguiden och andra märkliga alster. Det är en slags läsning som ska föreställa läsning, men egentligen bara är reklam för apoteken, för skidfabrikanten eller bilmodellen. Det är helt enkelt oduglig litteratur.

Det är precis som bankernas anställda som kallas rådgivare. Glöm det. Deras enda uppgift är att sälja, att blåsa dig på dina stålar. Tror du något annat är du dum i huvudet.

Nog om det? Vad är det jag saknar i dessa förtäckta reklamalster? Känslan, finns ingen närhet till människan. Människorna är inte människor i dessa alster. De är produkter. som plastfigurer seglar de fram mellan sidorna. För många sådan alster leder till för många konstiga attityder, till för många korrumperade fotografer och journalister, till ett slags märklig människosyn. En produktiell människosyn.

Det är fortfarande dimma. Dags att ge sig ut och se hur det ser ut ovan molnen.

2012-01-17T16:28:00.002+01:00

Sitter i kabinen i Duved. Det drar mot eftermiddag. Gör en Matthias Hargin. Tar en bild på mig själv.

En fantastisk dag med värsta dimman i dalen och ju högre upp man kommer, desto ljusare och vackrare blir det. På toppen är det aprilväder. Funderar över skidåkningen. Trots Carvingskidorna åker allt fler bara rakt ner.
Det är bara de ytterst skickliga skidåkarna som svänger rejält. Rakt ner är grejen. Helst på breda skidor dessutom.

Jag vet att om en timme eller två kommer mina knän att värka, men jag inser att jag är en ytterst lycklig människa. Vilket liv jag lever. Ser molnen, dimman, tänker på kamraterna i stan. Stackare.

Hälsar på Skidlärarlinjen. Jag är nog deras sämste elev. En slags överliggare som aldrig tar examen, glider omkring lite hur som helst och aldrig lär sig något. Rektorn Ola presenterar mig för de nya gänget. Matthias, den andre läraren, grymtar i bakgrunden något om att det hårda föret, nästan isskorpa, är fostrande.

Jag åker hem, köper bröd på Konsum. Tänder ett ljus för en kompis som har det kärvt just nu. Det spelar ingen roll vad man gör, livet är ändå kort och det gäller att leva fullt ut i alla lägen.

2012-01-16T16:49:00.003+01:00

Days goes by.....

Idag hade jag en märklig upplevelse: känslan av noll betydelse, tills jag fick ett vackert sms från min dotter där hon tackade mig för livet.

Hon tyckte livet är underbart. Då tycker jag också livet är underbart.

Anton Corbinj på Fotografiska. Jag gillar honom, även om jag tycker hans småbildsperiod är den bästa. Det enda att se på i bildväg i Åre är väl Rektorns bilder som hänger i Tottstugan. Får bege mig dit i morgon.

Har haft skidtest hela dagen. Eftermiddagens test var ett par storslalomskidor av värsta sorten. För det första var de vallade så perfekt att de flöt ovanför snön. För det andra krävdes det att åka på skär om man skulle få ut något av dom,
Okej, testade och fyra ryssar frös ihjäl i vinddraget. Skidorna ställdes snabbt undan i garderoben. Man vill ju se sin 63årsdag, eller hur?

2012-01-15T18:01:00.000+01:00

Chelsea hotel i NY representerar en slags dröm om hur jag vill bo. På ett ställe, i en schysst miljö, där likasinnande bor. Ägaren hade en bra kommentar till varför så många konstnärer, författare

och annat löst folk vill bo på Chelsea Hotel,,," De finner en frid här. Man kan göra vad man vill, men man gör det fridlfullt och lugnt".

Det tycker jag är en väldigt bra beskrivning på konstnärligt arbete. Fridfullt och lugnt. Inte en massa jävla party och halleluja.

Nu ska jag försöka få hänga med lavinhunden Jack på äventyr i Åres snörika branter.

2012-01-15T11:51:00.000+01:00

Det regnar. Står i Sadeln och ser polarn Axel komma sjua i första åket.
Bra grabb.
I liften gnäller folk över beknäckarföre och det har dom
alldeles rätt i.
Funderar på årets andra semla....

2012-01-14T16:32:00.002+01:00

Idag försökte jag fixa till ett omslag. Jag hängde med kidsen i Bräcke och nog fan är det attityd, hängbyxor men också en väldigt tung konkurrens. Vissa är grymt bra. Det går inte att låta bli att bli impad över deras kunnande, men känslan finns i andra bilder.

Jag är överhuvudtaget väldigt ointresserad av att skildra prestation. Det blir sällan någon känsla i det. Just skidbilder saknar nästan alltid känsla. Gamla skid och naturfotografer som Thomassen spöar skiten ur nästan all modern skidfotografi och det är hans känsla och dokumentära anslag gör hans bilder så grymt bra.

Annars kollade vi på Anna Wahlgrens dotter i Skavlan. Hon har säkert helt rätt i en del hon skrivit men mycket av det hon sa kändes underligt, väldigt otydligt.

Som sagt, jag tror mer på känsla än prestation. Vad tror Ni redaktörer gillar? Just det. De är helt enkelt ultrakonservtiva, väldigt ofta bedrövligt inriktade på prestation.

2012-01-13T16:41:00.003+01:00

Days goes by....

I dag åt jag min andra semla och på berget röt vinden.

2012-01-12T21:34:00.001+01:00

En trött man ligger med haltande modem och försöker sammanfatta läget. Fjällväder är solsken ena stunden, rena snöstormen en kvart senare. Som idag, skulle försöka plåta ett omslag, men det var snöstorm och starka vindar. Plötsligt, underbar sol, kastar oss i bilen och kör mot Bräcke. En hundra meter före anläggningen drar snöstormen in igen.

Så kan det vara: Försökte plåta ändå, men åkarna höll på att meja ner mig i vinden, sikten och kanske mest för att jag har 40 mm som längsta tele.

Just nu ligger jag och funderar om jag ändå inte måste skaffa mig en riktig systemkamera med rejäla objektiv om det ska funka i framtiden??

Vad mer att säga? Såg Sjöstedt och co diskutera banker igår på tvn. En sak är klar. Sjöstedt har redan satt en prägel på debatten, Han känns som en vettig vänstersosse. Det gillar jag,

2012-01-10T20:38:00.002+01:00

Days goes by.....
Värkande fötter och värkande knän, verkar vara priset för att vistas i fjällen.
Det går över, det går alltid över.
Ser att det ska träffas på Twang, fikas och snackas, Alltid bra. Alltid trevligt med snack.

Idag såg jag en en snubbe som öste nedför backarna på ett ben. Blev himla inmpad o tro fan att det gick undan dessutom.

Annars så känner jag en viss lessnad över breda skidor. Det är som för stora kameror. Dom är bra ibland, men sällan.

2012-01-09T16:10:00.004+01:00

Nu vet man hur det är i stan. Polarna slåss på krogen. Det är mörkt och det gnälls över hur jävla kallt det är. I går gick jag i T-shirt och jacka och inga långfilsingar och frös inte,,,ja, fan, det var ju bara 15 minus...,ankskit som vi säger vi som är födda i vargland (Lappland).

Jojo, liften segar sig uppför Rödkullen. Det är dimma och vi spanar efter Rektorn men han har dragit vidare till en annan lutning. Det var tacken då man tänkte bjuda honom på pannkakor från Ica,,,Ack ja, men strax ovan trädgränsen öppnar det sig, solen slickar bergkammen och jag tänker att till lunch måste det bli något annat än pannkakor.

För övrigt gjorde Hellner årets sportbedrift i backen på Tour de ski. Det var ungefär lika tufft som Tour de France.
Fantastisk insats. Kul också att V börjar röra om i grytan. Sjöstedt är mannen att fixa lite rubriker till V.
Lunchen ja, blev pannkakor ändå. Vete fan varför? Måste ha varit en slags programering?

2012-01-08T18:00:00.000+01:00

Tänkte på Duanne Michels, den amerikanske fotografen som bland andra ställs ut på Moderna just nu. Han har en serie bilder där en kuk reser zig under ett par vita kalsonger. Backen i Högåsen gav mig nårra liknande tankar. En vit elefant i öknen , eller vad han kallade bilden

Duanne Michels är bra. Jag gillar att han skriver på sina bilder. Danny Lyon gjorde också det och det finns en fotograf i Kenya, som plåtar vackra kvinnor med krokodiler och Gud vet allt. Han gör också böcker som är som feta dagböcker där allt blandas i en skön kompott.

Det är sol och snö.I bastun är det tyst. Det finns folk som tror man ska sitta med badbyxorna på i bastun. De borde kölhalas.

För övrigt. Vad den undre bilder föreställer får ni reda ut själva

2012-01-06T10:21:00.001+01:00

Att tänka utan att reflektera är som att äta utan att smaka.... i alla fal. Mötte en väldigt brun man, som säkert kom direkt från Thailland. Förr, när jag var ung, var solbränna något eftertraktat. Det bevisade något. Goggelbränna var det bästa. Idag, då jag ser solbränna, tänker jag bara: miljöförstöring.

Märkligt va? Lite trött är man alltid, men det finns snö, så livet har fått en djupare mening. Jag tänkte jag skulle se VMfinalen i juniorhockeyn i morse, men i natt skrålade någon utanför mitt fönster vid fyratiden. VMguld, VMguld och jag tänkte, vad håller han på med,,,så blev det morgon och betydelsen stod klar,,,de svenska juniorerna hade alltså vunnit. Jag satte aldrig på tvn, låg kvar, steg upp, såg den brunbrände mannen och tänkte på miljöförstöringen.

2012-01-04T09:52:00.001+01:00

Jag läser Marcus Birro, som sitter i en kyrka, tänker på alla de döda, som är ensamma. Jag läser Unni Drougges Lutherska Badet. Hon slår vilt åt alla håll. Ibland är det roligt. Ibland blir jag mest trött. Jag läser Bengt Ohlsson, förstår ingenting. Gillar han Slussenförslaget eller ej? Han intar en väldigt bekväm ställning, låt det gå så får vi se.

Det var som Joakim skrev i sin blogg. Är fotografi så viktigt. Har det någon betydelse vad vi gör? Har det det? Tänk tanken tvärtom. Jag bryr mig inte om vad jag tar för bilder.Jag bara tar dom, eller jag bara låter stan bebyggas av en massa fula hus., Egentligen spelar det ingen roll vad jag gör med livet, jag dör ju ändå.

Man kan ställa sig frågan: Spelar det någon roll vad jag gör? Och jag säger återigen. Det som lyft dig i livet, i kulturen, är det något som inte spelat någon roll? Har skaparen av det som påverkat dig varit gjort av en som inte bryr sig? Strindberg, brydde han sig? Bruce springsteen, bryr han sig? Jimi Hendrix, brydde han sig? Kerstin Ekman, bryr hon sig?

Svaret är ganska givet. Det vi gör på allvar är viktigt/roligt/arbetssamt/skrämmande. Om vi reducerade oss till icke tänkande, bara gjorde, så skulle det bli ganska harmlöst. Det är ett lätt sätt att leva att inte bry sig. Man lägger ansvaret på andra. Det enda livsmål man egentligen borde ha är att göra livet bra för sig själv, sina närmaste och de andra. Att bry sig helt enkelt. Eller har jag fel?

Tillbaka, till det Joakim skrev: är fotografi viktigt. Fotografi är viktigt om det är viktigt i ens liv. Om man vill uttrycka något med bilderna. Om man inte vill det är det givetvis inte viktigt.

Å andra sidan, om man inte tycker det är viktigt kommer man heller aldrig att ta några bra bilder, än mindre lyckas genomföra något. Att göra något till viktigt kräver ansträngning och nu tror jag att Ni förstår vad jag menar. Att det som är viktigt, är viktigt för man vill att det ska vara viktigt och viktigt blir det först då man ser till att det blir viktigt.
Eller hur?

Och så lite hockey. Ryssarna spöade Kanada i juniorVM. Det var bra. Jag har alltid avskytt Kanadas spel i VM, OS osv,,,jag skulle nästan vilja säga att de oftast vunnit på att de spelat så rå och vidrig hockey. De har vunnit sina matcher på att skada och köra över målvakter och andra spelare i sina matcher. Om Ryssarna vinner VM så är det en vinst för den vackre, intelligenta hockeyn. Kanadas hockey och deras spelfilosofi/människosyn , hör hemma i en apbur på Skansen.

2012-01-03T08:17:00.001+01:00

It´s all over babe... julen rasar ut,,,
Läste morgonblaskan. Nordiska museet, som är ett bra museum, har 209 000 besökare på ett år. Fotografiska hade 370 000 i år.
Jag har mer besökare på min blogg än Nordiska. Jag har inte riktigt lika många under ett år som Fotografiska, men nästan. Är inte det något att applådera och stödja?

Jag jobbar dessutom gratis och Ni har det skitbra. Mina tjänster kommer till Er varma lya. Vilken tid som helst kan Ni gå in på den här bloggen och bli underhållna, uppretade eller förälskade.
Jag rekomenderar ett stödköp av mina böcker, se till höger Books for sale, eller helt enkelt att Ni skriver till mig, mickeberg@hotmail och beställer böcker som Ni kan se längre ner i bloggen.

Den som är riktigt radikal, som tror på kulturen och inser hur mycket gröt jag får äta för att leverera till Er varje dag, sätter helt sonika in pengar på mitt nordeakonto 490726-8595. Gör det till en månatlig vana så ska Ni se att Ni med tiden kommer att känna Er väldigt nöjda och samvetsbefriade.

I övrigt låg jag i natt och insåg att Moderaterna är de nya Sossarna. De har helt raderat ut Sossarna, eller rättare sagt, Sossarna har raderat ut sig själva. Nu blir V den riktiga motståndaren i politiken.

Vad det gäller det fotografiska, så har man olika perioder i livet. I min period, den mellan 62 och döden, är det bara en sak som gäller: Full fart framåt. Jag inser att kraften sinar framöver, så nu, fram till den sinar, gäller det att arbeta, älska, knulla, äta, snacka, sova, resa, skida, cykla i fullt ställ tills man kroknar. Då får det bli något annat, men nu gäller full fart och full optimism och en jävla massa roligheter.

Eller hur?

2012-01-02T19:44:00.003+01:00

Jag är väldigt optimistisk. Hur kan jag säga det då dagen är så mörk att jag förmår knappt stå upp av regnet som tröttar ut mig? Jo, för jag ser TECKNEN I SKYN.
Jag ska inte skryta men jag har alltid varit en jävel på att se och känna vad som sker innan det sker. Och det som sker nu, men som vi inte har blivit varse, är att världen blir mer humanisisk och söker allt mer kollektiva lösningar.

Jag ser det på nätet och jag ser det i fotografin. Tidningarna lever en dödsdans och kommer att försvinna. Det är en omöjlig sits att producera tidningar. Våra bilder och våra storisar kommer att ligga på nätet. Hur vi ska få betalt måste vi reda ut, men det är en annan sak. Jag har aldrig gjort mina böcker, mina utställningar, mina projekt för att tjäna pengar. Det har kommit senare och vi är på väg tillbaka till den gamla, nygamla, feelingen nu.

Jag känner optimism. En väldig optimism, för känslan finns plötsligt i luften. Jag har känt den här känslan i Spanien då Franco skulle dö, i Portugal då det blev revolution, i Sydafrika då Mandela var på väg ut, i Berlin då muren började rivas en kall januaridag och Tunis och jag stod på den andra sidan och plåtade de som kom ut genom murens hål.

Jag känner igen känslan. Jag känner en glädje för att berättandet, som är kopplat till en varm tanke om medmänsklighet, bättre liv, börjar spira lite långsamt. Det har inte varit dött, det har funnits överallt, men ofta som konst för det har varit det enda sättet att visa grejerna.

Nu pågår plötsligt något. Jag kan känna att inom ett år, eller två, sker något avgörande med den svenska fotografin. Skutan håller på att vända aktern inåt, siktet blir utåt. Och det därför att medborgarna, betraktarna vill ha något annat än det materiella. Vi står helt enkelt inför en tid då vi börjar få nog av det materiella. Vi börjar söka, det vi alltid sökt, gemenskapen, förståelsen och där kommer fotograferna, skrivarna, de som kan förmedla, in i bilden som viktiga aktörer.

Tro mig. Jag har rätt. Jag börjar redan själv tänka i nya, spännande banor.

Det kan ta ett tag innan jag skriver ett nytt inlägg. Jag måste ta ett snack med naturen.
Tänk på saken. Tänk på känslan. Tänk på var du själv står i dagens läge? Det är ju trots allt det saken handlar. Vad du själv gör.

2012-01-02T13:06:00.003+01:00

Det regnar. Jag lägger mig i badet, funderar på bilden och uppsåtet.

Jag har sett en del utställningar det senaste året där uppsåtet är viktigare än bilden. Självsvältande kvinnor, barn som far illa, genusfrågor,,,, alla har ett förbannat gott uppsåt men bilderna är skit. Dåligt gestaltade, dåligt genomförda, dåliga bilder som inte kommer att överleva utanför sitt sammanhang.

I en tidigare diskussion hävdade Göran Segerholm att varje bild måste bedömas i sitt sammanhang osv och det snacket tror jag inte på. Varje bild som ska vara bra, måste i varje sammanhang, vara bra gestaltad. Jag förstår Göran S och jag förstår också varför han resonerar som han gör, men jag tycker han har helt fel. En bra bild har bara ett sammanhang. Sin egen yta, sin egen tid, sin värdsliga publik.

Jag kollar på Fotosidan sajt. En del bra grejer om olika fotografer, men vad får mest kommentarer? Jo, en sketen kamerarem som säljs. En grej som inte ens hör hemma på en seriös fotosida. Varför får den mest uppmärksamhet? Jo, för att fotopubliken är totalt okunnig, vet knappt ett endaste skit om bild, fotografi och fotografins historia.

Tillbaka till uppsåtet och bilden. Det går att förena bra bild med uppsåt. Tänk på Eugene Smiths neoresedynskadade barn i barnbaljan. Tänk på en del av Salgados bilder, tänk osv,,,,Det är bilder som lever långt från uppsåtet. Tyvärr lyfts det halvbra fram, istället för att gå på djupet, lyfta det riktigt bra.

Egentligen borde alla kolla igenom följande fotografers böcker för att få en platå för sin analys av sina egna och andras bilder.
Cartier Bresson,
Koudelka
Weston,
Atget
Mary Ellen mark
Don McCullin
Larry Calrk
Danny Lyon
Avedon
Depardon
Tuija Lindström
Sune Jonsson
Strömholm
Petersen
Smoliansky
Engström
Lorrain
Moriyama

En ganska bra början tycker jag. En slags fotografisk kanon som borde finnas på alla skolor och ingå i det litterära biblioteket på alla skolor.

2012-01-02T08:16:00.000+01:00

Hannah Modigh verkar vara en kvinna på gång. Nu har hon ett nytt projekt som verkar vara spännande, ställer ut på Galleri Kontrast. Nu har jag inte sett alla hennes bilder, men hon har en stil, är en slags kvinnlig motsvarighet till Larry Clark, utan att ha Clarks öppna sexuella lust, men Modig har en slags dold sexuell agenda i sina bilder. Hon drivs av en slags sexuell lust i sina bilder även om hon gör allt för att dölja det genom sitt motivval och sina bilders "runtomkringmiljöer".

Nu har hon plåtat neråt San Fransiscotrakten och jag tycker om det ljuset, det platta ljuset som i mångt och mycket är som ett Norrländsk vårljus innan träden får löv. Som sagt, Hannah Modig verkar spännande., Och så Tomas H Johnssons hundar, Goro, Sev, PirenPetter, Bogren,,,,, Det börjar bli lite återväxt inom svensk fotografi. Det är kanske dags att lägga av.

Den som skriver bäst av dessa är ju Tomas H Johnsson. Han är novellistisk. Det är ett bra sätt att skriva på. För övrigt tycker jag Mia Klintewall bör ha en stor eloge för hon kämpar på med Galleri Kontrast. I mina ögon är Epstein den viktigaste fotoskribenten idag. Hans små fotoboksfunderingar i sin blogg på Dn är mycket viktiga. Epstein ligger alltid långt före oss andra då det gäller att skanna av den äldre och nya fotobokslitteraturen.

Annars, om man ska berömma någon annan fotobloggare så tycker jag Carlzon på Fotosidan ska ha beröm, Han ägnar sig till synes åt alldagliga ting men då och då samlar han ihop sig, visar på bildcollage som ger vibbar åt Smiths The Loft och då framstår han som den ytterst seriösa och tänkande människa han är.

Han är äldre än mig och det kanske uppfattas som oförskämt att jag har åsikter om en människa som är äldre än mig, mig jag tycker om hans allvarliga, seriösa sida. Det gäller också bloggarna Spånerier och Straight foto, som ofta är lite för lösa och ofokuserade i kanterna, men som då och då visar ett djup och en allvarlig sida som är väldigt viktig i dagens tid. Jag skulle önska att allt fler blev allt seriösare och allt mer personliga i sina bloggar och framför allt, slutar med sådana där löjliga gubbar, konstgjorda leenden och skit i texterna.
Om man skriver en bra text behöver den inte ledsagas av en massa konstgjorda nyllen,,,det är bara barnsligheter,,,,

Lär av Bodil Malmsten. Hon är fan bra, med åren har hon slutat fjamsa omkring, blivit knivskarp,,,det är vad som räknas

Ja, nu har jag tagit mig friheten att skriva om andra. Det är farligt, det är ett bra sätt att skaffa sig fiender, men så är livet för en skrivande människa som vill säga något på allvar. Och om det kan man bara säga att man ska vara glad för att man får säga det man vill säga.,...lev väl...

2011-12-31T11:56:00.001+01:00

Gone fishing., See you another year...

Konsten är inte att starta grejer. Konsten är att avsluta.

Den vita anoracken och Invisible man blir nästa projekt.
Annars, som sagt, synes ett annat år.

2011-12-30T19:20:00.004+01:00

Det är en sak som slår mig allt mer, ju äldre jag blir. Att man kan aldrig göra alla nöjda. I dag sändes ett program på P1 av Anton Karis, Studio ett. Jag tyckte det var fint men folk har verkligen olika åsikter. Någon tycker jag befäster mina trademarks och det som är intressantast är då jag talar om fotografi. En annan säger: jag är helt ointresserad av vad du säger om bilder, jag vill veta vad du tycker om kärlek, familjeliv, sex,,,

Ja, på samma sätt är det med bloggen. Svart, grått eller vitt. Stora eller små bilder, inte skriva, eller skriva, osv,,,

En tycker jag ska hålla käften i ett år, skapa ett sug för mina grejer. En annan tycker jag ska köra ut allt så jag överlever ekonomiskt.

Vad är det här, tänker någon? Jo, det är min Nyårshälsning pch den säger följande.
Skit i vad andra tycker.
Gör vad du tror du tycker om.
Beröm dig själv. Ingen annan gör det. I alla fall inte på lika bra sätt som du själv kan göra.

2011-12-30T08:04:00.003+01:00

Snor, snor, snor,,,såg på tv. Program om engelska par som väljer mellan att köpa hus i England eller flytta till värmen runt Medelhavet. Det är fascinerande att se att ALLA kvinnorna ville stanna i England medan ALLA männen ville flytta till värmen och Medelhavet.

Why? Varför är det så? Att män är så enormt mycket mer äventyrliga, medans kvinnors argument alltid är att de vill vara nära barnen, vännerna. Jag förstår bådadera, men jag skulle välja värmen direkt. Att flytta och bo vid Medelhavet är ju den viktigaste drömmen i livet, efter att skriva en dunderbok.

Jag fattar inte, precis som männen på tv, varför det är så viktigt att vara nära barnen? Kompisar skaffar man sig överallt och de gamla hälsar ju alltid på. När vi hade vår lya i Kastro på Naxos hade vi besök hela tiden av folk som kom och bodde. Jag tror aldrig jag haft ett sådant intensivt umgänge som på somrarna på Naxos. Det var tio ggr mer än i Sthlm idag. Jag har väldigt lite umgänge i Sthlm. Den här stan är en stad för de ensamma. Klimatet och kulturen i Sthlm/ sverige, är de ensammas kultur. Vill du ha umgänge i Sthlm måste du anstränga dig, ja kanske till och med planera. Suck.

Nog om det? Strax nytt år. Jag är redan på andra sidan nyåret. Tiden fram till den 1 januari 2012 är en ren transportsträcka.

2011-12-29T22:26:00.001+01:00

Mina böcker.

Istället för drömmar, 350 kr
Skogsnäs, 350 kr

Fotograferna, 200 kr

Historien måste berättas
Lust
Days go bye, alla de tre sista 250 kr styck

Paket med Istället för drömmar, Skogsnäs, Fotograferna, 800 kr

Idag snöar det. Snart försvinner jag till mitt vinterboende. Glöm inte det. Att då kan det bli svårt att köpa böcker av mig. Det är svårt med transporterna på Renfjället.
All the best, annars.

2011-12-29T22:16:00.002+01:00

Sitter hemma och snorar. Läser Harald Harbs skidblogg. Den är fin, bra grejer. Såg en jäkligt bra film av Staffan Hildebrand om skateing. Det är fint att se gemenskapen som finns mellan de olika utövarna av skating och samtidgt skildrades olika livsöden, där en del gick käpprätt åt helvete.

Jag blir lite tagen av sådant. Ibland undrar jag om det finns så mycket gemenskap i den fotografiska communiteten. Såg att Petersen och Terez-Gölin skulle ha workshop i Aten. Direkt surnar någon till och frågar sig om spaltutrymmet som ges till den händelsen är reklam? Ja, lite trött blir man alltid.

När vi hade vårt arkiv Mira, på den tiden det var ett arkiv man kände stolthet för, tyckte jag det fanns en stor gemenskap i den svenska fotocommuniteten. Samma då Fotograficentrum var starkt. Vi bråkade som fan och hade starka åsikter, men vi respekterade varandra och hade jävligt roliga fester hela tiden.

Jag är väl helt borta, men inte riktigt tycker jag det är så idag? Tiden går helt enkelt.

Vad började jag skriva om? Jo, gemenskapen, livet, gemenskapen, förmågan att ha kul tillsammans. Fotografi idag har blivit något som handlar om att ta bra bilder. I min värld har det alltid handlat om att ha kul, få vara med om grejer. Stunder som jag sedan kan översätta till upplevelser för andra, Bilderna har aldrig varit så viktiga. Det viktiga har varit känslan av gemenskap, att man haft kul ihop.

Ps... Snöar Ni in på att det går in text i bilden så klicka på bilden så kan Ni se den ren från text.
Ps... I morgon, fredag, studio ett, P1, efter 16oo om Ni vill lyssna på mina utläggningar om livet i radion.

2011-12-29T14:06:00.001+01:00

SR, STUDIO ETT, FREDAG 1600 ,,,,,

14 minuters snack om livet,,,,,med Herr Berg

2011-12-29T08:33:00.000+01:00

Annars då? Jag känner en slags sorg, kanske lätt desperation just nu. Det är som tiden står still, som om vi inte kommer någonstans? Jag tänkte på det då jag såg Cream på tuben. Vilket seriöst band, inte en millimeter fjäsk,medan idag, allt verkar vara fjäsk. Av någon jävla anledning kollade jag på Lady Gaga, vilken satans sörja. Visst, tjejen tar upp klassiska maner, men HerreGud, så trist, så efterblivet, rent ut sagt, så korkat.

Blev glad över Thomas H Johnssons hundar. Han har hittat ett ämne där han kan vara personlig. Då växer hans fotografi också. Alldeles för många försöker vara politiskt korrekta, eller vänster, eller någon annan ism. Glöm den skiten när du plåtar.Det är din uppfattning av livet, bilden är vad din mage och känsla säger dig att du ska plåta. sluta fjäska, helt enkelt,,,,,

2011-12-28T19:34:00.001+01:00

Skönt med lite black and white igen. Jag kollade på Carlzons gamla blogg, ser ut som den här, och det avgjorde saken.I alla fall. Man måste lita på sig själv.Min andra blogg blir en bildblogg utan text.

Om man frågar tio personer vad det tycker om en bild, en text osv, så tycker hälften olika. Det är som att tvätta ett manus i Hollywood. Blir bara skit i slutändan. Visst, en grej som många gillar, men vem vill göra en grej som många gillar?
Det är ju meningslöst, betyder nio ggr av tio att det är tandlöst... som sagt. Nu är det sagt.

2011-12-16T14:28:00.003+01:00

2011-12-15T14:57:00.002+01:00

Först granarna,sedan tomten, därefter snön och så är det över.

2011-12-14T20:22:00.000+01:00

Jag vet inte om ni har märkt det, men det pågår en kantring i samhället och i fotografin. Jag ser allt fler små uppror i samhället. Mer små oaser där folk kommer samman och börjar tänka kollektivt.

Varför? För att håller vi på som nu så går det åt helvete och det fattar allt fler, psykiskt och fysiskt.

På samma sätt är det med fotografin. Mycket av den fotografi som varit och är a la mode, den här utslitande, trashfotografin, som tex Lange på Fotografiska just nu och lite andra namn, (ni vet vilka jag menar), är inte i takt med den moderna tiden längre. Varför?

I nästan all den fotografin finns ett element av förnedring, framför allt könsförnedring. Jag var ner och kollade på Lange idag på Fotografiska och för tio , femton år sedan hade jag trott på hennes bilder.
Idag vete fan vad jag tycker? Det känns mest tröttsamt och varför det?

När man tog den här typen av bilder på sjuttiotalet så fanns det ett socialt forum, en slags politisk tro, att bilderna skulle göra förhållanden bättre. I alla fall upplevde jag det så och jag tror alla vi som arbetade med den typen av bilder, trodde det.

Idag, när samma typ av bilder tas, så är hela det politiska konceptet borta. Kvar blir bara en känsla av att man skapat konst för ett galleri, en karriär.

Ärligt talat så är inte de här nya bilderna, med de nya värderingarna, trovärdiga. I alla fall inte i mina ögon.

Det är lite svårt att skriva det här för det handlar om mig och mina vänner och vi är alla inblandade.
Om vi tar Moriyamas bilder på Galleri Riis, så ser jag de bilderna som ganska gamla, de flesta i alla fall tjugo, trettio år. Det ger dom en slags legitimitet.

Om en fotograf tog samma bilder idag, eler om man tar Araki tex, så är ju Araki en ganska tveksam fotograf då det kommer till könsrollerna. Alla hans kvinnliga modeller är ju en slags offer. Moriyama kör mer rakt på sak, känns mer involverad och det gillar jag. Jag gillar inte det här plåtandet då alla brudar framställs som prostituerade, vare sig dom är det eller inte, bara för att bildstilen kräver det.

Jag kan gå till litteraturen. Jag gillar Bukowski, Henry Miller, men båda är svåra att läsa idag, just för sina pissiga kvinnoskildringar. Miller är ju en visionär och har en fenomenal humor och kan beskriva sina kvinnor på ett bra sätt, men i vissa böcker, som Stilla dagar i Clichy, är han bara grisig.

Bukowski är en grym berättare, hans klassperspektiv är starkt för en kille som mig, som kommer från arbetarklass, men hans kvinnoskildringar är ibland helt förjävliga.

Om man ändå tar och jämför dessa två författare med en svensk, Lundberg, som gjort succe med Yarden och den senaste boken om kärlek, så berör alla tre samma ämnen, men Lundberg har ju inte en chans mot Bukowski och Miller. Han spelar i en helt annan, lägre division. Han är en mycket sämre författare och ändå är han riktigt bra.

Vad vill jag ha sagt med det? Jo, att även om gottandet i elände, bedrövliga kvinnoskildringsr osv är trist, så kan den typ av fotografi jag beskrev ovan ha stora, starka förtänster. Samtidigt kan jag känna att den är utdaterad, att förhållningsättet inte fungerar. Det som för trettio år sedan var en stark politsk, bildmässig handling, blir idag, trots bra bilder, en slags peepshow utan egentligt innehåll.

Någon ung fotograf, flera unga fotografer måste skapa ett koncept, ett förhållningssätt, som passar vår nya tid. Och det är där det glappar och glappar rejält.

2011-12-14T11:19:00.001+01:00

Om saker och ting och förändring.. se den här grejen med Don McCullin.

Eller den här grejen, för er som lätt får svindel.

2011-12-13T17:10:00.001+01:00

Jag läser Gunnarssons blogg. Han är förbannat bra. En annan jag passerar varje dag är Harald Harb, Sev, Lilla Blå och Goro,,,,det svänger inte alla dagar, men det svänger allvar. Det gillar jag. Allvar.

Hasse och Tages kåk i Vitan står tom. Ser att Hasse har gjort en ny julgrej. Jaha, gubben har inte kastat in handduken ännu. Bra jobbat, men kåken står tom och öde. Mina polare bor runt omkring i parken. Frågan är om inte jag ska få flytta dit snart också?

Träffade en annan polare från Berlin, Rykestrasse, värsta trendområdet i Prenslauer. Hon berättade att hon bor i ett av de sista trashhusen och att man får bara höja hyran vart tredje år i Berlin. Haha, de skulle man göra i Sthlm också? Det blir bara allt värre, sinnessjukt och snart kan ingen bo här alls.

Days goe bye, min senaste bok, skulle ni inte inhandla den till julen? Har tre ex hemma, 300 pistoler med frakten pröjsad.

2011-12-13T08:34:00.000+01:00

Lucia. Det är en vacker högtid. Synd bara att jag sover över den. Det snackades om att alla fotograferar nuförtiden. Om det blev några bättre bilder av det? Knappast. Skit är skit även om man tar tio tusen bilder. Personligen blir jag bara irriterad och generad då alla ska plåta hela tiden med sina mobiler osv. Jag behöver bara se på hur de håller kameran så vet jag att det blir skit, meningslösheter.

Det är som då vännerna träffas på fiket. Alla har med sig en kamera, alla skruvar och plåtar varandra och allt ser tämligen lika ut. Varför inte gå dit en dag och ta lite riktiga bilder? Personligen tar jag aldrig fram min kamera med andra fotografer. Tycker det är ytterst generande.

Men, det är jag det.

Simon gillade inte Moriyama. Det är okej. Det finns en risk, en allvarlig risk, med allt som blir hypat. Att det snabbt blir dåligt på grund av hypen och sedan får åren gå och så får man se vad som blir kvar. Kvalitet håller alltid i längden.

Nu har jag skrivit ut 400 bilder till en summa av 10000 kr i bläck. Allt i A3. Det är varken dyrare eller billigare än det analoga. Man kan säga vad man vill om det, men nu är det gjort. Slussen klubbades igenom med tre röster. Det känns futtigt att en sådan, egentligen opolitisk grej, ska tas med sådan liten marginal.

Lars Epstein på DN följer allt som sker i Stockholm. Han är DNs i särklass bäste reporter. Den bäste genom tiderna är ju givetvis Sven Öste, som också var en grym fotograf, även om han mest jobbade med DNs, i särklass bäste fotograf, Sven Erik Sjöberg.

En annan som kan skriva och plåta är författaren från Grisslehamn, Erik Eriksson.En underbar författare.

Nog om det. Lucian har nu gått och lagt sig och jag stiger upp.

2011-12-12T14:16:00.000+01:00

En grekisk kyrka som jag ofta kör förbi med moppen uppe i bergen. Snackade just med en bildredaktör. Man slås över hur okunniga en del är. Dom är liksom tio år tillbaka i tiden i sin bildsyn. Dom gör sitt jobb. Okej, okej, får lön.Okej okej, men hur vore det med lite fördjupat intresse för det man håller på med också?

Det förflackas, eller har jag fel? Inom fotografivärlden är det som två strömningar. De som försöker göra fotografi till en förbannad hobby, och så de som försöker ta saken på allvar. Vi kan väl säga att den ena strömningen är som en prostatasjuk gubbe som försöker pissa. Den andra,den största, är som en elefants skvalande.

Det är svårt med populism. Det ser bra ut men det leder rakt ner i källaren alla dagar i veckan.

I Åre lyckades man perfekt med premiären. Första dagen inställt. Andra dagen stannar liften så folk få hänga i luften några timmar. Det är en sak, en annan är att företaget Skistar, liksom låtsas som det regnar. På deras hemsida som ofta uppdateras, är det alltid sol, även om liften rasar ner, det spöregnar och backarna består av grus. Hos Skistar är det dock alltid sol och perfekta pister.

Det påminner om folk som säljer lyor som det heter; Nära Nytorget. Suck, om man vore giraff och såg över fem kvarter kanske man skulle kunna se Nytan.

Bullshit, populism, leder som sagt, rakt ner i källaren.

Nu är det återigen märkligt tyst om Grekland, Spanien osv, ??? Är det för att Tyskarna ochg Fransoserna försöker skapa en egen klubb för de utvalda?

En annan sak jag tänkt på är kulturen. Alla människor, om de tänker efter, visst har vi alla verkligen haft våra starkaste upplevelser i livet genom kultur, musik, böcker, dans, foto,film, teater,,,eller hur?

Frågan är då: Om vi har fått så mycket genom kulturen, varför detta kulturförakt?

2011-12-11T18:06:00.000+01:00

Den här bilden har Thore Soneson tagit av mig och min dotter Maja. Det är säkert sjutton år sedan på Naxos. Då körde vi med en trepetarmoppe som gick i nittio knyck. Bra skit, om man säger så.

Man ser hela tiden hur andra förändras. Hur ändrar man sig själv? Hur ser man ut på utsidan och insidan? Hur gammal blir man? Vad tänker man göra fram tills det är över?

Det gäller att inte ha för bråttom. Brådska skymmer sikten, som det heter. Men, det går kanske inte heller att ha för slött tempo. Och vad handlar det om egentligen? Är behovet av att producera kapitalistiskt? Har det inget med människan att göra?

Idag verkar den stora grejen vara att ha ett jobb. På min tid var det att aldrig få ett fast jobb. Vi kan väl säga att jag forfarande tror på det sistnämnda, men så är jag också lite speciell.

Det är viktigt att tro på livet, framtiden,men då gäller det också att sortera bort, komma till kärnan i sitt tänk. Hur blir man nöjd? Varför är nästan aldrig en modern människa nöjd?

Jag kräver så lite för att bli nöjd. Få träna, få vara ifred, få tänka mina egna tankar, få sitta med kompisar, få knulla, få sova tätt ihop. Inget av det som gör mig nöjd kostar en spänn.

Okej, en kopp kaffe kostar tio spänn. Det är försumligt.

Vad ville jag ha sagt. Att nöjdheten finns inom det egna kroppen och det egna psyket och i vinden, blicken, doften, huden, vinet,,,,allt det som är oss redan från första dagen givet...

Å andra sidan, alla dessa som inte ens får det,inte ens får mat på bordet, aldrig får ron, aldrig kan vila.. Vad gör vi med dom?

Det är vi som har, som ska dela med oss. Inget är viktigare än fördelningen. Tänk på Jesus, fiskarna och brödet...

2011-12-10T14:49:00.000+01:00

Some days, some days, sitter med polarna och ljuger på fiket. Går hem och kollar igenom lite bilder, samtidigt ser jag lite slött på tremilen på skidor. Byter kanal, Fredsprisets utdelning i Norge. Tre kvinnor som får pris. Tre underbara, starka, modiga kvinnor som håller tal så jag ryser, så tårarna rinner hos mig över deras mod, deras utstrålning. Ofattbart bra. Ren och skär revolution.

Fantastiskt. Svtplay kanske sänder?

Jag bara njuter av kraften hos dessa kvinnor. Det jag såg räckte för en månads inspiration.

Ja, det var vara det. Vill ni få lite kraft, kolla in de här kvinnorna.

2011-12-09T09:46:00.001+01:00

2011-12-08T14:08:00.002+01:00

På tal om träning och depressioner,,,

"Till en som legat till sängs en månad kan man förstås inte ordinera styrketräning tre gånger i veckan, det vore knäckande. Där blir kanske utmaningen att gå runt köksbordet eller till tunnelbanan, till att börja med."

Jag snodde citatet från en artikel. Hur många ligger inte bara ner, eller är försjunkna i soffan framför en dataskärm? VÄLDIGT MÅNGA. Väldigt många unga män, framför allt många unga män. De måste gå till psykologen, skriker de curlande anförvantern.
Fuck of, ta på dig skorna och gå ut för helvete.

Idag är det ju fan depressioner över allt. Snart är varenda jävel deprimerad. Är det inte det ena så är det något annat. Och lösningen blir ofta Facebook, eller något idiotiskt knark som Word of Warcraft. Och så sitter man där och glor och livet passerar.

Från jag var 19 till jag var fyrtio hade jag bitvis tung ångest. Framför allt i de yngra åren kom jag själv på medicinen. Det är ju för fan bara att börja träna. Det löser upp så många knutar. Ett schysst knull är också bra, två schyssta knull är ännu bättre. Visst, man kan kuta till en psykolog och få en viss hjälp, men jag är helt övertygad om att man mår bättre av att träna och knulla.

Sorry, inget någonsin kommer att få mig att ändra uppfattning.

Sedan är ju nästa fråga. Hur fan får man de deprimerade, datanördarna, att börja knulla, eller träna? Inget ont om Facebook men hittils vet jag ingen som fått bättre flås, fått knulla eller fått en skön känsla i kroppen av att sitta och vara deprimerad framför datorn. Att sitta framför en dator gör en deprimerad. Tio timmar om dagen framför en databurk gör dig sjuk. Det kommer att spridas en epidemi av unga deprimerade människor i de här landet. Glöm mässlingen, spanska sjukan osv,,,sånt som kräver tunga medikamenter. Den nya sjukan, datadepressionen, kräver bara ett par skor och lite schysst knulla.

Jag säger som Doktorn säger i svåra och bra lägen: Fitta, Kuk, Handgranat...

2011-12-07T22:38:00.000+01:00

Hur kan en kram se ut på bild? För inte så länge sedan var det populärt med kramar på bild. Nu verkar det ha avtagit. Nu är det mer kameror på bild???

I alla fall. Bilden då jag tar en kopp kaffe på ett fik utanför Härnösand är en klassiker. Det var ett fik som en gång i tiden var ett bra fik. Ett fik man stannade på då man drog norrut eller kom från norr, eller låg på träningsläger i Härnösand. Nu, då bilden togs, var det ett riktigt ökenfik. Riktigt, riktigt ökenfik. Jag minns fortfarande hur illa fikat smakade.

Körde man lite längre passerade man fängelset. Jag kan känna doften av fängelse på en mils avstånd. Märkligt nog har jag bara suttit i fängelse en gång. I Danmark då jag var med i en Greenpeaceaktion och på en Natobas. Gick inte så bra, blev finkan några dagar. Efter det har man hållt sig undan.

Som sagt, hur kan inte en kram se ut. Eller hur äckligt kan inte fika bli??

2011-12-06T13:37:00.000+01:00

Hänger på nätet, istället för att träna. Väntar på att mörkret ska komma till eftermiddagen. När jag var ung löptränade jag på höstarna vid ett sinnesjukhus. De som satt på stormen ylade ibland. Det var otäckt, men jag gillade mörkret. Speciellt då snön kom och det knarrade under skorna då man sprang.

Vi är alla influerade av något. Går aldrig att komma ifrån. Vi är alla på en resa. Varenda steg bär en influens. Vi är alla en länk i en kedja.

Vi snackade häromkvällen om drivkrafter. Min största drivkraft var inte talang, utan känslan att OM jag inte skulle hamna på det där sinnessjukhuset som jag joggade förbi, så måste jag göra något annat än mina föräldrar, mina släktingar, mina kamrater.

Jag var en outcast redan då. Inte för att jag hade något val, utan för att jag måste. Det ger styrka. Det ger den nödvändiga styrkan att överleva. Mitt liv hade aldrig gått att leva utan den drivkraften. Den drivkraften som sa att jobb, anställning, göra som de andra, det skulle leda till sinnesjukhuset.

Jag joggade på kvällarna, det knarrade under fötterna. Nu faller mörkret. Jag är inte tryggare idag. Det heter inte sinnesjukhus, ingen ylar längre, men det knarrar fortfarande under fötterna när snön är kall nog.

2011-12-06T08:01:00.000+01:00

Den underbara fotografen/vännen Goro Bertz skickade mig en länk där Moriyama testar digitalt och berättar lite om sitt liv. Väldigt sorglig video i mina ögon. Han har inte haft det för fett i sina dagar.

Tänker på det här med internet. Det bra, att man får se sådana här filmer, men också
på hur likriktat allt blir då alla härmar. I Sverige finns det många som härmar Moriyama, men orginalet blir alltid bäst.

På Fotografiska kommer till helgen en ny utställning. En norska som plåtar exakt som en svensk fotograf. Ni kan kolla själva. Det är helt ofattbart hur lika bilderna är.

2011-12-05T19:57:00.000+01:00

Det första man bör lära sig som fotograf är att stoppa ner kameran i fickan och ta fram den då det vankas bilder. Det är egentligen det enda fotoråd man behöver i livet. Stoppa ner den o ta fram den då det vankas.

Av någon underlig anledning påminner det om något annat i livet och det är väl så det ska vara. Vi träffades under lampskenet på ett trevligt cafe på söder. En timmes schysst snack, sedan blev det lite ta fram den och knäppa i två sekunder, sedan kunde lampskenet bädda in oss i decembermörkret igen.

Allt är en fråga om tid, mod och lust. Törs man inte blir inget gjort. Har man ingen lust blir heller inget gjort. Vet man inte vad man ska göra blir heller inget gjort,,,så där kan man gå på. Därför säger jag bara: stoppa ner den, ta upp den, knäpp och dra vidare. Det är allt.

2011-12-05T10:51:00.000+01:00

Solen skiner. Det kyler på. Älskar det. I are.cc vill någon byta en lya i Åre mot en stockholmslya. Hade jag inte haft min son boende hos mig hade jag kanske bytlånat ett år och känt efter. Stockholm har inga årstider, bara grått nittio procent av tiden. Kan längta efter norrlandsvår, då det rinner vatten och gatorna börjar damma och väggen bakom mig är varm av solen.

En annan gata. 1972 träffade jag en ung kvinna i det här gathörnet. Hon hade tjocka sockor i sina sandaler och åt glass. Vi blev ihop, bodde i huset, sedan drog jag till Asien några månader. Då jag kom hem hade hon en annan.

På Ubbe, eller gamla posten, sitter varannan typ med datorn uppslagen. Tiden jag avskyr. Tiden då blicken är riktad ner i gatan, mobilen, datorn...jag går över renstiernas, bussen tutar, stod jag fel, troligtvis stod jag fel.

2011-12-04T17:33:00.000+01:00

Jag somnar på eftermiddagen. Det är mörkt, riktigt mörkt. På förmiddagen lyste dock solen över hustaken. Det var vackert. Vi snackade om hur och var man ska möta Krisen om det nu blir någon kris.I en stuga på landet, med en vedspis, utan lån eller i ett billigt hus på spanska solkusten där det brakar isär ordentligt nu? Jag vet ju vad jag tror på: allting.

Det här med trygghet finns bara i kärlek och egot. Jag tror inte man kan få trygghet någon annanstans, men man kan ju ge fan i att låna sig över huvudet, typ betala 2 mille för en etta i stockholkms innerstad. Det kommer troligtvis att i längden bli en riktigt dålig affär om man inte kan amortera.

Jag tänkte på Moriyama, hur han levt och lever. Har han några barn, har han haft något kärleksförhållande? Araki,hans japanske fotografkompis hade ju en kvinna som han älskade och hade en stark relation med och som dog vid 46 års ålder i cancer. Araki fotograferade henne. Moriyama, vad levde o lever han för liv? Har han levt ett krogliv, ett suparliv, eller vad? Jag tycker sådana frågeställningar är mycket intressantare än vad karln har haft för kamera, (Ricoh pocket på slutet).

En fotografs bilder är väldigt beroende på vilket liv han levt. Nachtwey, har han barn, är han gift, lever han i äktenskap? Knappast va? Knappast barn, däremot kan han ju ha ett förhållande(kanske). Eugene Smith var en tragisk förälder och far.

Jag spekulerar lite, men vissa bilder skulle inte komma till om man inte levde på ett visst sätt. Bilderna följer ens liv, det liv man troligtvis måste leva för att stå ut med livet. Därför blir det så fel då vissa tror att man bara kan välja att leva det utlevande kroglivet tex. Det är inget man väljer, men som man kanske försöker välja bort efter ett antal år, för att överleva, för att inte supa ner sig. Det är många begåvade fotografer som supit bort sig. Jag känner en del, så inga namn nämnda.

Nog om det. Konstig blogg idag. Måste bero på mörket?

2011-12-03T13:38:00.000+01:00

Daido Moriyama på gallerie Riis som öppnade i våras på Rödbodtorget 2 (vid Tegelbacken).

Moriyama, som är 73 år, visar ett fyrtiotal bilder. Helt enkelt skitbra. Rått, snygg, känsla. Så förbannat skönt att se en fotograf som visar bilder som är en förlängning av honom själv. Inte något sökt skit, utan bara rakt på känsla. Grymt bra. Det bästa är ändå bokbordet där det ligger ett tiotal Moriyamaböcker. Karln har ju gjort över tre hundra böcker, alltså tio ggr fler än mina trettio. Det finns alltså mycket att göra.

Vill man se årets bästa utställning ska man gå till Tegelbacken och kolla in Moriyama.

På vägen hem passerar jag underbara Slussen, en usel fotoutställning i Blå Gången, men lika förbannat tycker jag Slussen är en pärla.

Hemma har hissen stannat. En stackars kvinna sitter sedan en timme i hissen. Jag och hissmeken hjälper henne att komma ut helvetet. Som sagt: Dario Moriyama om du vill se bra fotografi.

2011-12-02T18:13:00.001+01:00

Mina böcker.

Istället för drömmar, 350 kr
Skogsnäs, 350 kr

Fotograferna, 200 kr

Historien måste berättas
Lust
Days go bye, alla de tre sista 250 kr styck

Julpaket med Istället för drömmar, Skogsnäs, Fotograferna, 800 kr

2011-12-02T12:06:00.000+01:00

Hängde med en polare från P1. Blev mycket snack om nu och då. Skön morgon,trevlig stund. Hör av mig då det sänds.

Annars drar det mot helg, det vanliga köret. Städa, fika, handla och träna....

2011-12-01T15:30:00.001+01:00

Life is a dream,,,,

Lullar ner till bilen, som står snyggt parkerad. Någon idiot har försökt slå sönder bakrutan. Varför då? Det enda som finns där bak är en snöspade. Ja, dom kanske trodde vintern kommit igång, men som vanligt med min Hulkvolvo så gick inte rutan sönder riktigt.

Skit samma, sedan skulle inte polarn köpa bild, så då tog jag och gasa ut till Polarna Ester och Olle, två små paket i tvåkilosklassen. Riktiga sötingar, låg mest och såg ljuva ut. Hunden som tillhör sällskapet slickade mig ren hela tiden. Han ville vara polare han med.

Polarn A och jag gick ner i till källaren, grävde bland alla hans spett till skidor. Vi hittade ett par spjut i 190 cm, storslalom, så Herregud, i vinter blir det grejer.

Polarn A frågade lite skrämt: Du tar väl inte ut dom i Björnen? .....jag vet inte vad han menade?

I alla fall blev det sedvanligt starkt kaffe medan Polarn A gjorde en väska med slalomgodis åt mig. Fick den vackraste hjälmen jag sett,,,,

Efter det lämnade jag Polarna A,S, Olle och Esther och drog inåt stan igen.

Polarn I kallade på besök. Vi landade på fotograffiket, där greken Alexander satt och drack sin dagliga kopp java.. vi vinkade åt varandra, jasso, kalispera osv, innan Polarn I och jag ägnade oss åt väsentligheterna mellan det manliga och det kvinnliga.

Sedan måste jag gå hem och gräva i väskan och kolla grejer, kolla läget, fundera ut hur fan jag ska få råd med årets säsong i fjällvärlden.

Kanske workshop i Åre eller till våren i stan,,,,Gudarna vet, men vem bryr sig...

2011-11-30T15:47:00.000+01:00

Jag gör mina vandringar. Det viktiga är att man gör dom. Resultatet visar sig någon annan tid på året. Tiden då man sammanställer alla vandringars resultat.

Jag tänkte på Jaques Plante, målvakten i Montreal Canadians. Han levde med svår astma, växte upp i en ganska fattig miljö. Farsan gjorde hans första benskydd av potatissäckar.

Jag minns min egen målvaktsutrustning. Skydden köpte jag för dyra pengar, egna, ihoparbetade givetvis, på fabriken.
Kukskyddet sydde jag själv, massor med spån och grejer i en påse. Min klubbhandske gjorde jag själv av tjocka gummiskivor som jag fick av pappa och som jag limmade på en annan hockehandske. Axel och bröstskyddet och plocken snodde en kompis till mig på sportaffären. Ansiktmasken jobbade jag också ihop för egna pengar på Ortvikens pappersbruk.

När jag var femton blev jag uttagen att spela i div 2. Jag var livrädd, men som tur var, var jag bara andremålvakt.

Det är sådana tankar man har då man vandrar. En katt stryker sig mot benen, mina bilder hänger i fönstret på twang. Jag har fått pippi på träd efter ekens död på Östermalm. Jag ser vackra träd överallt.

Jaques Plante, hockemålvakten, blev en legend, dog tidigt, före sextio, i magcancer. Han var min idol, stor idol. Jag visste inget om honom, men jag visste att han var den bäste målvakten.

Nu vet jag mer. Nu vet jag att han var en bra människa. En slags schysst förebild. Det intressantaste av allt är, att trots min unga ålder, trots att jag inget visste om honom, visste jag just det. Att han var schysst, redan då, i mitten av sextiotalet.

2011-11-30T10:22:00.003+01:00

Det är en vacker morgon. Jag vandrar ensam längs kajen. Jag är ofta ensam. Jag har vant mig vid det. Var värre förr. Jag tänker på drömmar.

När jag var femton hade jag två starka drömmar. Bli proffsmålvakt i hockey i NHL. Jaques Plante, Detroit Red Wings. När jag uttalar namnen så minns jag spänningen i kroppen. Det var en stark dröm. Den slutade då det blev dags för Tvpucken och ett stenhårt slagsskott som tröck in kindbenet. Efter det drömde jag om att bli poptrummis, men gav upp då kompisarna i bandet tyckte jag skulle köpa samma sorts trummor som Ringo Star i Beatles. Jag spelade på morsans tvättkorg som jag klätt med plastskinn.

Min tredje starka dröm var att bli proffscyklist, men jag insåg efter något år att jag var för vek, min rygg tålde inte den hårdkörning som krävdes.
Den fjärde drömmen var att bli rallyförare. Från jag var femton, sexton, körde vi rally på nätterna. Efter några ohyggliga avkörningar med skrotade bilar gav jag upp. Det blev för dyrt.

Sedan tog jag studenten, åkte till universitetet för att studera ekonomi, men vissta att jag skulle plåta. Som fotograf har jag egentligen bara haft två drömmar: bli medlem i Mira bildarkiv och sedan i Magnum. Jag kom med i Mira och sedan gav jag upp Magnum, insåg att det inte alls passade mig.

Nu är jag en man med en enda dröm: att få bli gammal. Varför? För att jag vill gå på djupet. Det är hela tiden två krafter som drar i mig. Att gå på djupet(skriva) och att flykta iväg(fotografera). De krafterna är nästan oförenliga. Ibland tror jag att jag måste bli så gammal att jag inte orkar mer än att skriva, inte orkar flykta iväg.

Därför vill jag bli gammal, för att komma på djupet, för hur mycket jag än försöker sjunka ner, så glider jag iväg. Det är min sista stora dröm.

2011-11-29T14:40:00.000+01:00

Slussen? Nu börjar det blåsa roliga vindar igen. Såg en undersökning där majoriteten var för en ombyggnad enligt det första förslaget. SAMTIDIGT säger 2/3delar av de tilltalade att det inte känner till förslaget något vidare. SUCK. Snacka om idioter.

Det är så det är. Folk har åsikter om allt, men vet ingenting. Är det inte märkligt? Det är ungefär som bruden jag träffade på krogen och som sa att Lundell var en värdelös författare. Hade hon läst något? Nej, men hon visste ändå att han var värdelös.

Jag börjar bli lite trött på sånt: Okunskapen flödar helt enkelt.

Satt med polarna på fiket. Det var ett grymt drag, storisarna flödade. Riktigt kul, en grå dag som denna. Vi var oroliga att familjen som satt bredvid skulle bli lite upretade, men de snackade engelska påstod StorOlsson, men jag vet inte jag? De spärrade i alla fall upp ögonen varje gång ordet sex nämndes.

Så kan det vara på den här sidan Slussen. Den andra sidan är som alltid helt ointressant alla dagar i veckan. Eller hur?

2011-11-28T19:38:00.001+01:00

Låg i soffan och kollade på ett program med två damer " Doktorn kommer" eller något sådant?? Det här programmet och damerna har hängt med ett tag. Det handlar om sjukdomar och damerna ser faktiskt allt sjukare och opiggare ut för varje år som går. Det är faktiskt lite roligt.

Jag minns då jag växte upp. Att se på tv mitt på dagen var moraliskt förkastligt. Jag känner samma sak idag, men 2005 upptäckte jag ett program om doktorer i Australien som flög med plan och landade på den australiska landsbyggden. Jag blev fan hooked och satt ibland hemma och skämdes då jag såg på det programmet vid lunchtid.

Nu är det andra tider. Hur mycket tv som helst, precis som tidningar, lösgodis, name it, och det finns precis lika lite bra program som förr. Vad det gäller tidningar finns det defenitivt mindre bra blaskor än förr. Jag fattar överhuvudtaget inte varför Expressen och Aftonbladet kommer ut som papperstidningar. Först är det en skitprodukt, sedan en miljöförstöring. Varför inte bara trycka löp så kan vi läsa resten på nätet?

Det är en jävla tid. Väntans tid. Mellan varmt och kallt. Eller sol och regn. Det blir till att läsa en och annan bok.

Kom att tänka på Kenya, lejon och masaier. Masaierna försökte ju förr, av naturliga skäl, döda lejonen, då de åt upp deras kor. Nu har man fått masaierna på lejonens sida. Idag jobbar masaierna för att rädda lejonen och för att rädda korna, samtidigt som det ger turism och inkomster till masaierna.

Vore inte det något för samerna och andra som inte gillar varg eftersom de käkar deras djur. Skulle inte samerna kunna gå i täten för ett samarbete för att rädda vargen, öka turismen, och se till att tjäna en hacka på det, samtidigt som rennäringen skulle blomstra. I kyldisken låg det renskav från Japan idag? Vad fan är det? Ska det inte vara svensk renskav i kyldisken?

Ja Ni ser själva. Hur jag dribblar med många parametrar idag. Det är inte som på vissa fotosajter där man måste plåta av en kamera för att veta vad man skriver om....

Salve,,,,

2011-11-28T08:48:00.002+01:00

Den här helgen har jag tittat på tre unga fotografers bilder. Joakim, Jonas och Malin. Alla väldigt begåvade. Alla på den nivån där det inte handlar om bilderna längre utom om hur man når ut. Hur man gör sitt kännetecken känt.

Personligen tycker jag det är ett stort beröm då någon säger: Det där måste vara en Mickebergbild. Då har man satt ett spår. På samma sätt är det med de här unga fotograferna. De har språket, ska bara sätta spåret och spåret kommer med publiceringarna. Man måste publicera sig ofta, i alla sammanhang, skapa en publik.

Därifrån går man sedan vidare, utåt, internationellt. Från det lokala, från sitt revir, gör man sitt språk internationellt. Man börjar i det lilla och det glider ut i det stora.
Vad tror ni är mest intressant i Japan? Mora eller Stockholm? Mora givetvis.

Det är det lokala, ens lilla revir, som är spännande i världen. Inte det som
ser likadant ut överallt, stora städer. Där måste man sikta på människorna. Personligen är jag helt ointresserad av stora städer, mest för att de handlar så mycket om konsumtion och hets. Jag vill åt det lilla, vackra. Inte galenskapen.

Nåja, på tal om språk. Jag öppnade en fotoblaska, fransk sak. En otrolig bild på en vägkorsning. Den var så grym så jag insåg att det måste vara en Maestro som plåtat. Den var folktom, lite hårt kopierad, sträng i sin komposition, skärpa hela vägen. Bresson bort, fanns bara ett namn kvar. Koudelka. Mycket riktigt. Koudelka.Det är vad jag kallar språk, att ha gjort sitt språk känt.

Annars, såg filmen Buitiful. En film om en pappa i Barcelona. Herregud, vilken film. Något av de tyngsta och bästa jag sett. En film som förändrar synen på livet. Finns att hyra.

2011-11-26T14:59:00.000+01:00

Nu börjar den här tiden då allt blir 200 procent kommers. Allt fråm fri glögg till årets julklapp. Jag tänker på hur en historia kan berättas. Att det finns lika många sätt att berätta som det finns människor. Very intresting.

Slussen är på tapeten igen. De flesta som vill bygga nytt verkar inte fatta vad Slussen är? Har de sett hur Slussen såg ut för tio år sedan, eller femton? Hur kan någon rösta på det fullständigt befängda förslag som nu ligger framme? Det är ju bara en kommersiell betongöken och inget annat.

Folk flyttar till Söder för svindyra pengar, men de tillför ingenting eftersom de måste jobbba 24 timmar om dygnet för att betala lånen. Så blir Söder en sovstad och en kommersiell mötesplats. Det de sökte då de flyttade till Södermalm, förstör de själva direkt.

Märklig policy.

Ett träd betyder så mycket. Den gamla eken föll. Jag har ingen åsikt om det hela än att det är förbannat märkligt att de inte kunde vänta till på måndag med beslutet, då fristående aborrister då har undersökt trädet.

Det är det vanliga maktmissbruket. Det var samma på Mullvaden 1977-78. Då hette det att grunderna var så dåliga att det inte gick att renovera husen. Märkligt nog står det massor med hus på dessa grunder fortfarande och de verkar inte må dåligt. Mullvaden revs och ersattes av ett riktigt skithus, precis som de flesta nya hus i stan är idag.

Nog om det.

Det var historierna. Att de kan berättas på så många olika sätt. Att en stad kan tala genom sina tysta väggar. Att skönheten nästan aldrig ligger i det nya utan i det slitna, kantstötta, det levda. Att ett träd betyder mer än vi tror.

Kan det sägas bättre? Tror inte det.

2011-11-25T09:56:00.000+01:00

Det är nya grejer hela tiden. Var ner till Polarn Mats med Polarn Kjell igår. Mats har atelje mitt emot Debaser,i Slusskanalen. Vi satt och grilla och dingla med benen i den stängda Slussen. Det var cool. En stor råtta gjorde oss sällskp, ville hugga in på lammkotletterna, men den fick spö med kvasten. Sedan mellan tuggorna körde vi biljard. Det var då fan vad dålig jag var på det spelet, pricka knappt bollen.

Har ont i huvudet idag. Typisk fredag. Sonen snackar om Ikea, behövs valium till det. Läser om Pajala, där blir männen yngst, dör yngst. Trodde de var friska där uppe? I moderatfästat Danderyd blir dom äldst.
Fan, att moderaternaska leva längst också, verkar vara en hopplös kamp med tanke på att man blir allt mindre radikal ju äldre man blir.

Ja,huvet värker, märkligt att man lever längre i stressiga stan än på landet. Måste vara vargen? Vargen skrämmer upp folk och så spriten i bastun, ser ingen annan lösning.

Som sagt, fotografi. Inte min påse idag, men Ikea ska man väl klara av, kanske?

2011-11-24T11:12:00.002+01:00

Det är vår i luften. Tog en lång promenad, längtar så förbannat efter att ta ut tävlingscykeln, men knatar istället. Då ser jag dagens tema: Förklenandet av mänskligheten och djuren. Plötsligt ser jag en massa vovvar som har täcken. Nu har jag ändå levt ett antal år men inte fan har jag sett hundar med täcken för att de inte ska frysa då det är tio grader varmt.

Ni fattar, det är på Söder. Trendmakarnas, surdegsbrödets fäste. Givetvis ska nu hundstackrna ha täcken så de arma liven inte fryser ihjäl. Överhuvudtsget fryser folk för mycket. Rör på er så blir ni varma. Det enda mänskligheten behöver om det inte går under plus tio grader är ett par kalsonger cch en bandana. The rest is overkill.

Nu ska jag snacka med Sportcondrad, se om dom kan skicka mig lite sponsskidor.

I alla fall måste jag göra en prislista för nu vet jag snart inte vad jag säljer.

Days go bye och Lust... 250 kr styck

Istället för drömmar, Skogsnäs..... 350 kr styck

Fotograferna, Historien måste berättas...200 kr styck

Julpaket: Lust, Days go bye, fotograferna,Istället för drömmar och Skogsnäs,,,1000 kr.

Kontakta mig på mickeberg@hotmail.com

Sedan kan Ni alltid se länkarna här till höger. Books for sale, köp era böcker på blurb. Eller Filmlänken, se en fin film, osv

All the best...

Ps. Stort grattis till Martin Bogren som plockade hem 100 lök då han fick Scanpixpriset för Lowlands.

Och lika stort grattis till Henry Denander för den underbara boken The Accidental Navigator.

Bra jobbat, gubbs

2011-11-23T19:30:00.000+01:00

Luften är som vågor, stadsvågor. Jag andas fuktiga lovikavantar, vantar som grävt i smutsig snö och stelnat i gråhet.

Tittar på stadens speglingar i asfalten, Ernst Haas, Peter Turner, färgfotografer från förr. Kolla in, fortfarande bra speciellt Ernst Haas, fotografins Miro.

Barcelonas gungande Rambla med Miros vågor över trottoaren. Barcelona spelar mot Milan. Hoppas de utklassar Milan så det blir tyst på den sorgerlige Zlatan. Börjar tycka synd om karln. På sjuttiotalet köpte jag en affisch av Miro, de katalanska ränderna,samma ränder som Barca har på sina tröjor.

Jag åt på tjurfäktarrestaurangen vid Ramblan varje dag, fick sitta i det inre rummet efter ett halvt år, bland alla tjurfäktarbilderna. Undrar hur det går för dom nu då tjurfäktningen ska förbjudas?

Det regnar grått, asfalten plaskar och jag sysslar med mina cityvågor. Det blir inte mycket av, mycket blir aldrig av, men det är resan som ofta är målet.

November går mot december? Ekonomin? har jag skrivit i min dagbok den 1 dec? Jag har redan börjat oroa mig. Det regnar grått, det är grått men mitt hjärta pulsar starkt som Kajsa skulle ha sagt om hon visste.

2011-11-23T12:05:00.001+01:00

Jimi Hendrix har utsetts till den bäste gitarristen genom tiderna. Kan inte ha varit något svårt val, även om Clapton, Beck och någon till försökte konkurera. Mr Hendrix är något annat. Han är en slags urkraft som inte går att beskriva, bara känna. Jag har hört alla de här gitarristerna live, tex Clapton i Cream, Jeff Beck group, Stones, osv, men Hendrix knäckte mig. Det var så jävla bra att jag faktiskt inte kunde andas ett tag. Det var rent otäckt.

Det går en reklamsnutt på kabelkanalerna. Där spelar plötsligt Hendrix början på en låt, Purple Haze?? och det är fan magiskt i tre sekunder, sedan kommer ju reklaminslaget igång och det är som alltid helt värdelöst. Mr Hendrix var så långt ifrån reklam man kan komma. Han var en djupt seriös musiker. Läs hans självbiografi, inte så bra alla gånger, men det ger ett djup till hans svåra liv.

Jag tror jag bara haft två idoler, Brecht och Hendrix och det för att båda hade en total kompromisslöshet i sin konst. Nu ska jag fan kräma lite Hendrix i lyan,,,jesus, låta Mitch Mitchel plåga kaggarna, och Noel Reding pina basen medans Jimi ylar ner tapeterna med sin upp och nervända gitarr.

Den som kommer närmast Hendrix i Sverige är Bruno K Öijer,,,såg Ni när han lästa dikten om TVeken? Då svartnade det igen, blev tyst i rummet och andan stannade. Fy fan vad han är bra. Bruno K Öijer är ren och skär magi.

Nu slamrar Hendrix med gitarren,,,,

2011-11-23T08:39:00.002+01:00

Jag minns när jag gjorde Istället för drömmar. Vi, Kjell Dike och jag, la ut bilderna på golvet och gjorde layouten på en halvtimme. Texterna hade jag redan skrivit. De var hämtade ur min minnesbank.Det var första gången jag skrev novellistiskt, så som jag vill skriva.

Sedan trycktes boken på Nordan, ett kollektivtryckeri i Kapsylen. Det var länge sedan.Jag har haft ett ex kvar. Nu, trettio år senare, hittas ett antal böcker på ett lager och finns till försäljning. Även Skogsnäsboken, som jag gjorde med journalisten Stefan Lundström, hittades på samma lager. Av den boken hade jag också bara ett ex innan.

Priset för en bok är 350 kr, vill Ni ha båda 600 kr.

Vill Ni köpa ett julpaket med dessa två böcker, Fotograferna,Lust och Days goe bye, är priset tusen spänn inkl frakt.

Så kan det gå. Det som slår mig mest är hur tiden har gjort böckerna bättre. Det som också slår mig hur snabbt tiden går och hur svårt det är att hantera det nu och historiskt. Tiden, minuterna, sekunderna, går för fort för vi ska hinna njuta, falla ner i känslan. En stor syndabok där är internet. Så länge nätet är påkopplat kan man inte sjunka ner i tystnad och meditation. Så länge datorn står på skapas en spänning i ett rum. Det är en intressant och lite skrämmande insikt och det kommer ju givetvis med tiden att göra något med oss människor.

Det tredje som slår mig är hur snabbt det går att göra en bok. Det är inget hokuspokus, lägg ut bilderna på golvet, se ordningen, skriv texten och tryck. Det är allt, tro mig. Det är allt. Det kräver mod och det är där det skiter sig för de flesta.

2011-11-22T12:19:00.000+01:00

Var och vinkade av polarn Axel som ska på nytt träningsläger i Österrike. Det finns ingen snö någonstans, bara på glaciärerna. Trist läge, fundersamt läge och miljöförstöringen fortsätter.

Kör min nygamla Canon S80. Det är som med mycket. Det som kom först, eller var bland de första, är bäst. Den lilla odugliga sökaren fungerar, motordriften är fin och gluggen toppen. Det grå vädret gör mig galen och det finns bara en väg ut ur helvetet: motion, träning, så det blir en runda o allt känns lättare.

Jag skickade med Axel lite böcker så han kan meditera på kvällarna, slipa formen. Henry Millers Stilla dagar i Clichy, Birgitta Stenbergs Kärlek i europa, Erik Erikssons råttornas vinter, Man Rays självbiografi, Rocky, Skogsnäs, Istället för drömmar...vinner han inte en slalomtävling på den kosten då vete fan om det inte får bli Celine, Dostov, Sarte, Duras och Kerstin Ekman till nästa läger,,,,

Salve,,,sätt igång o snöa för satan.

2011-11-22T09:04:00.000+01:00

Lyssnar på P1, om hur 500 000 personer blir vräkta i Spanien för de kan inte betala lånen. Det går helt enkelt jävligt dåligt. Vem tror att Sverige ska klara sig från sådant med våra toköverbelånade lyor?

Vi som har varit med ett tag minns ju yppieeran, då det var möjligt att låna hur mycket som helst och inflationen skulle skriva av lånen. Jag hade en del polare som gick på den myten och de föll hårt några år senare. I princip fick de nästan lämna sina hem för att överleva. Nu är vi där igen, folk lånar som galningar utan riktig täckning och utfallet kommer att bli fult, igen.

Om man lånar måste man kunna betala, svårare är det inte.Tiden går fort och villkoren förändras hela tiden och för en gammaldags ekonom som mig finns bara ett läge: Inga lån i onödan och ska det tas ett lån måste det vara möjligt att betala tillbaka.

Ser att det skrivits mer om Fotomässan och den samlade känslan är att den var sämre och mer ointressant än någonsin. Jag minns fortfarande utställningarna på Fotomässan i Göteborg. Det var ganska bra saker. Det man ser och läser om nu verkar inte vara mycket att hänga i julgran?

Vad det gäller sossarna, så går Liza Marklund ut och sågar Juholt. Sorgligt att säga så vet jag inte riktigt vad som pågår? Det känns som om han bara hänger kvar och hoppas vinden med tiden ska vända. Det är en sak, men ännu värre är att sossarna säger ju inget. De driver inga frågor, de hörs inte, de ger inte mig någon livsluft och glädje. DET tycker jag är förbannat problematiskt och vi vet ju varför. Inget av partierna har någon riktig idé om vad som ska göras. Ingen vågar heller leverera något riktigt radikalt.

Personligen tror jag man måste se över några grejer. Skolan, boendet och arbetstiden, mer halvtider. Och det måste bli en annan fördelningspolitik, dvs mindre skattelättnader för den övre medelklassen och mer satsning på skola, åldringsvård och boende.

2011-11-22T07:10:00.000+01:00

På tal om det vackra i livet. Igår fick jag en Canon S80 av en fin polare. Snacka om att det finns trevligt folk,,,,ja det var bara det som skulle förtäljas..

2011-11-21T21:21:00.002+01:00

Hamnade på El Mundo, ståuppmåndag. En tröttsam kille tjatar om sin anal, sitt skitande och en massa löjligheter och jag blir inte förvånad. Det mesta av ståuppandet är på den där könsförnedrande, direkt korkade nivån.

Sedan går en blond brud upp, och tjatar om sitt. Helt okej tills hon ska avsluta, drar först en ramsa om en massa skit som Strindberg skrev och det var i sanning rejäl skit, men så säger hon: Han kom undan med det.

Det är då jag blir rejält förbannad. Jag har läst Strindbergs alla böcker och han var mitt specialämne på universitetet. Han kom inte undan med någonting. Det finns ju för fan inte en svensk författare som varit i så mycket strid och tagit så mycket stryk som Strindberg. Han skrev bra, han skrev en massa skit,men han fick stryk hela tiden.

Sedan drar hon en bit text från Scummanifestet och det handlar om hur odugliga vi män är och hur vi ska cuttas. Givetvis vilda applåder från löjrommen på golvet.

Visst, jag är nog en av de få som läst den skitboken som en ganska rubbad kvinna skrivit och visst kan man skratta och applådera åt en sådan text om man tycker det är kul. Ganska många på El Mundo tyckte det var kul till och med bra, men jag tror faktiskt ingen läst boken. Sorry to tell.

Scum har inget med jämlikhet att göra. Jag tror faktiskt ingen av mina kompisar skulle palla att läsa den boken och säga att den var värd att applådera.

Men, som sagt, ta och läs SCUM först, snacka sedan. Det har alltid varit min paroll. Sitt inte som en jävla dåre och applådera då du inte vet vad du applåderar.

2011-11-21T11:16:00.000+01:00

Eftersom jag lär vara kulturarbetare, så måste jag väl säga något om Slussen. Det är inte så kul där nu, men grejen är att det nya förslaget är ju helt sjukt dåligt. Värdelöst och inget annat.

Har man någon som helst känsla för Stockholm så renoverar man gamla Slussen, bygger upp en skön känsla där. Det går och bör göras. Svårare är det inte. Hur många gånger har vi inte snackat om hur tråkigt det var att de rev Klara, osv osv,..

Allt det som utmärker Stockholm måste behandlas med ömhet. Våra öppna platser, våra parker, sjösikten, klassiska landmärken,,,det går inte att bara bygga hela tiden. Nu ska man bygga borta vid maria skolgata/rosenlundsgatan. För några ynka lyor ska man förstöra en hel park. Det är fan inte klokt och det är korkat. Jag har bott tretton år i den hörnan och kan säga att ett hyreshus där förstör hela känslan i området.

Nog om det. Nu vet Ni vad jag tycker om Slussen.

2011-11-20T17:07:00.000+01:00

Fotografiska, boksläpp av Strömholms nya, nygamla bok, Vännerna...

Boken har ju tidigare givits ut av Etc och det var då en ganska tråkig sak, i mina ögon Strömholms sämsta bok. Den nya, som bygger på gamla och nya, opublicerade bilder, är mycket fräsigare, roligare och mer dynamisk. Det finns också texter, brevväxlingar och det tycker jag om. Däremot tycker jag den är tryckt lite onödigt hårt. Om den första versionen av Vännerna var för grå och blek så tycker jag den här har lite för tung svärta.

I alla fall. Det är en fin bok och det är en bok som berättar lite mer om Strömholm, hans miljöer, tiden och gänget han umgicks med. 325 kr kostade den på releasen, kanske lite dyrare i handeln? Vem, vet, i alla fall värt att lägga pengarna på.

Vandrade runt ett varv på Fotografiska. Mycket folk och Fotografiskas lokaler har en känsla som närmar sig det gamla Moderna museet. En slags ombonad värme, inte alls så övremedelklassborgerligt. Det går faktiskt att andas på Fotografiska, man rör sig som i ett lugnt, varmt fiskstimm och det gör i alla fall gott för min själ.

Förr, då gamla Moderna fanns, åkte jag alltid ut till deras fik då det öppnade på lördagmorgnarna, tog en java, kollade på folk en timme eller två, smet in bakvägen till utställningarna och sedan var den dagens konstupplevelse avklarad.

Om jag nu ska börja göra samma sak på Fotografiska, sätta mig på deras fik på morgonen, så kommer det att krävas en viss förmåga att planka in. Men man vet aldrig, de kanske ger mig ett gratisabbonemang efter den här textreklamen?

2011-11-20T15:25:00.000+01:00

Fick en dov känsla av olust i morse. Först en försåtlig, taskig artikel om Per Morberg, tvkocken osv... Jag tycker artikeln kändes oärlig från början till slut. Varför letar man bara fel hos en människa? Är det inte liks bra att skita i att skriva istället?

Sedan vidare till Kristians Petris hemska dagbok om sin pappas bedrövliga slut. I Spanien finner socialisterna inga lösningar och högern vinner valet. Jag kände ett strupgrepp som sa att det finns inga lösningar nu. Det handlar snart bara om att överleva.

En stark känsla, lika stark är min känsla att snart börjar folk ta ut pengarna från banken eftersom de inte litar på bankerna längre... var får jag den känslan ifrån?

Såg på stafett, damerna, på tvn. Första sträckan gick inget vidare och sportjournalisterna tjatar som om det var ett hedersmord. Herregud, tjejen hade en dålig dag, första tävlingen för året, kommer från hårdträning, kroppen fortfarande tung, osv,,o det tjatar man om i fan en timme,,,,snacka om att de skulle behöva tagga ner, ta en kopp kaffe...

Ser lite rapporter från Fotomässan. Drack lite kaffe och sedan har alla plåtat varandra. Får jag höja min röst och fråga: Finns det ingen jävel som ens kan närma sig en personlig analys av fotomässan? Vad var tendenserna? Hur stod sig mässan historiskt? Var fanns spjutspetsen? Vad kan vi ta med oss? Nej, istället ett envist jävla lallande på en IQnivå som är noll,,,,

Jaja, Ni ser, ingen bra dag, men något måste man väl kunna kräva av vuxet folk?

2011-11-18T13:03:00.001+01:00

Ibland händer grejer man inte trott på. Får ett mail, en tryckare har ett restlager av Skogsnäs och Istället för drömmar. Jag åker och hämtar böckerna, sätter mig på
ett fik och läser igenom och kollar på bilderna.

Istället för drömmar är fan den bästa bok jag gjort. Jag blir helt grinfärdig då jag läser den och det är en märklig känsla att inse hur lite man förandrats.

Jag säljer dom för 350 kr styck eller tillsammans för 600 kr inkl signering och porto.

Sedan har vi ju mina nya böcker, LUST och Days go bye,,,,se länken till höger, Books for sale, där Ni kan kolla igenom böckerna på Blurb, köpa dom där för typ 120 kr på Blurb eller genom mig, signerat, inkl porto för 250 pistoler.

Kontakt med mig: mickeberg@hotmail.com

Ha en bra helg.

2011-11-17T17:38:00.003+01:00

Days go bye,,,,solen stiger över Vitan. De vanliga hundägarna är ute. Det är också ett liv, varje morgon lulla i parken. Sexigt kanske? I går blev det plötsligt minus två, då fick gubben fnatt och langa in pjäxorna i ungen och baka dom lite,, såg till så det blev lite space för tårna så man klarar de minus 25 som väntar i Åre i januari.

Shit pommesfritt, eller som Doktorn brukar säga då han missar en blindtarm: Fitta, kuk, handgranat.

Det var om hälsan det. Annars har jag två snabba betraktelser denna morgon. Stockholm har börjat röka igen. Det röks som fan, överallt. Det andra är att ryggsäck har blivit poppis. På Söder gäller givetvis det extrema. Många köper en gul sak med skinnförstärkningar. 1400 spänn kostar den. Det enda man undrar över är OM man NU ska vara så ball och speciell, varför köper alla samma säck?

Nej, jag börjar tro folk är lite skitnödiga på Söder. En tredje reflektion är att de inflyttade Söderborna, TYVÄRR, inte är en tiondel så trevliga som de som växt upp eller bott här i fyrtio år. Jag fattar faktiskt inte varför det är så, för om jag åker till Norrland är de flesta skittrevliga, men i Stockholm blir folk som förbytta. De ser livrädda ut, hejar inte, ser ut som de ska få diarre när som helst och har fan ingen koll på någonting.

Det sker något, men vad fan är det som sker?

Sedan, i sedvanlig ordning, lite politik. Det snackas om att trycka mer pengar för att ordna upp krisen i Europa. Jag säger bara, Tyskland och första världskriget. Lär av historien. Det andra man kan se är att Wallstreetockupationen sprider sig som gräsbrand. Vi kanske står vi en mänsklig, politisk tröskel, där det plötsligt börjar brinna överallt?

Köp mina böcker, se nedan, på 591....simma lugnt alltså. Jag har hittat ett restlager av Skogsnäs och Istället för drömmar, säljer de för tre hundra spänn styck, plus porto, 350 kr, signerat.

"Days go by"...and "Lust" - new books by Micke Berg

2011-11-17T14:34:00.000+01:00

Jag tänder den röda lampan i fönstret. Samma lampa som jag brukar tända då jag vaknar på morgonen. Det är viktigt att ha det mysigt.

Har konsumerat, köpte en toppluva. Varför? Kanske är jag less på att göra reklam för Vattenfall på min toppluva från slalomlandslaget. Vatttenfall? Vad är det? Ett gäng jävla rövare som skiter i miljön.

Läser Jelinek. Hon är ingen lätt nöt. Har sina sidor och psykiska problem som hon tacklar på sitt sätt. För övrigt tror jag att en av de viktigaste grejerna med att jobba som jag gör, eller Jelinek, är att man tacklar sina psykiska problem på SITT EGET sätt.

I alla fall, Jelinek ställer en central fråga: Kan en konstnär vara utanför livet?

Ja, en sak är klar. Man kan sitta i ett mörkt rum hela livet och få allt till sig genom internet. Man kan som författare, musiker, dramatiker, göra sina verk utifrån det utanförskapet, för fantasin hjälper en.

Kan en fotograf vara utanför världen? I alla fall inte en dokumentärfotograf. Det är verkligen ett jobb som kräver att man möter livet, i alla fall livet på SITT EGET sätt.

Det är därför det dokumentära är så krävande, för det kräver att du MÖTER livet själv.

Annars läste jag om Helen Levitt, att hon fotograferade på gatan genom en korg där hon skurit ut ett hål för objektivet. Vilket jävla skit, så förbannat fegt. Jag blir bara förbannad då jag får läsa om sådant. Snacka om att inte våga möta livet. Det är som Dousnieus fejkade bilder. Man känner sig helt blåst på konfekten. Först går man i flera år och älskar karlns bilder, sedan får man veta att det är båg och skit hela vägen. Uselt och inget annat.

2011-11-17T08:50:00.000+01:00

Riktigt mörkt nu på eftermiddagen. Livet är en förmåga att härda ut. När man var ung trodde man allt skulle ge med sig. Det är tvärtom. Inget blir enklare med åren, fast det ska man kanske inte veta?

Skulle vilja hitta ett författarskap som lyfter mitt liv. Henry Miller var ju den viktigaste författaren länge, sedan kom Lundell, sedan kom det andra. De hade livslusten, humorn och den politiska visionen. Henry Miller var jävligt skarp politiskt. Nu söker jag ett nytt författarskap att falla ned i, försvinna, helst fem, sex böcker att drunkna i. Jag minns sommaren då jag korsläste alla Miller och alla Anais Nins böcker på Naxos. Man ville aldrig lämna skuggan.

På samma sätt är det med fotografi. Jag vill upptäcka en ny fotograf som lyfter en börda från mina axlar. Sev, Bertz, var mina hopp. De verkar ha tagit semester. Kanske arbetar de i det tysta? Jag hoppas det?

Margueritte Duras var nog den siste jag föll för? Hollebeuqe är för reaktionär,även om hans cynism ibland är bra. Läste om Celines afrikabok, helvete vilken författare.

Tänkte på Modernas samlingsutställning igår. Duane Michels, Larry Clark, de svenska, JH, Petersen, Strömholm, några till,,,varför deras gamla arbeten spöar allt nytt som görs? Det är hemskt att konsatera att det som gjordes förr så ofta, inte alltid, men nästan alltid, är bättre än det nya. Ta Cindy Shermans bilder på Moderna. Superbra. Varför skåpar Tuija Lindströms gamla bilder ut det mesta nya. Tuijas simmande kvinnor, som inte är unika, är otroliga. Eller Sally Manns barnbilder, eller,,,,

Har jag rätt eller fel? Eller är det en meningslös diskussion? Har tiden, den politiska tiden haft en inverkan på bilderna? Är inte alla bra fotografer radikala?

2011-11-16T13:11:00.000+01:00

Moderna museet, vandrar in och kollar den helt otroliga målningsutställningen med Monet,Turner och en snubbe jag aldrig sett förr, Twombly.
Den här utställningen är det bästa jag sett på många, många år.

Sedan går jag vidare till Fotografiavdelningen. Jag har inte varit speciellt impad av de tidigare plocket bland samlingarna, har känts som en panikåtgärd, som ett spel för galleriet. Nu, men den nya uppsaättningen, känns det mer tätt, mer packat och genomfört.

Jag får alltid panikångest på Moderna, så jag orkar bara stanna i en kvart, tjugo minuter, för att kolla igenom utställningen av fotografi. Jag har sett allt förr, men slås av styrkan hos de dokumentära bilderna. Hur de bara blir allt bättre för varje år. På samma sätt, fast negativt, känner jag för postomodernismens proselyter, som skramlar allt ihåligare, ju längre tiden går.

Det var inget att ha då kritikerna tjatade som mest, och idag är det än mindre intressant att se konstruktionerna. På samma sätt kan jag känna inför de nya, någorlunda nya bilder, som visas på Moderna och som är idémässiga konstruktioner. Idén går före bilden och det blir ganska platt fall.

Jag tycker också att det är ganska skönt att få se bilder som är 24/30 i format, med ram,typ 30/40. Det är jävligt befriande att slippa detta monstruösa, stora, slåpåtrummanjox, som man hela tiden ska måsta stånga sig igenom idag då man går på utställning.

Större är inte alltid bäst, som det så bekant heter. Det är någon slags imbilsk dumhet över det här att bilderna måste vara tre ggr två meter. För fan, koppla av,lita på bilden. Se på Smoliansky som lyckas skapa intresse för sina bilder trots att de är skitsmå, eller Helen Lewitt på Fotografiska, som visar sina bilder på ett oskyddat, närgånget sätt.

Som sagt, gå till Moderna och se den bästa utställningen som visats i stan på tio år.

2011-11-16T11:03:00.000+01:00

Ibland undrar man, som då direktörerna betalar mindre skatt än sina sekreterare. Något är det. Idag kanske man bara skulle flöda lite, lulla runt på stan och kolla in Moderna, min egen lilla ö. Jag växte ju på Skeppsholmen. Min mormor o moster hade fiket för beväringarna och min morfar körde land och rike runt och sålde spisar i bakluckan på sin stora amerikanare.

Jojo, glöm inte mina nya böcker, LUST och Days go bye, som du kan kolla på om du klickar på länken Books for sale här till höger.

All the best...

2011-11-15T15:09:00.004+01:00

Två nya böcker i pocketformat, på tidningspapper. 78 sidor, billiga saker, typ 120 kr med frakt om Ni köper dom på Blurb. Vill Ni ha signerat blir det 250 kr med frakt och signatur.Kontakta mig på mickeberg@hotmail.com

Kolla på länken Books for sale här till höger,bredvid bilden, så kan Ni själva se hur det ser ut. Trycket är jävligt underground, hela boken, de båda, är underground.

Som det ska vara alltså.

Annars hänger en del av mina bilder på Twang nu, katarina Bangata 25, södermalm, stockholm, sweden,,,

Lyssnade på fotoauktionen på Auktionsverket,,,ja, jag vet inte inte jag, man blir nog bara allt tröttare av allt som handlar om pengar...men, so what,,

2011-11-15T09:37:00.000+01:00

Satt o tänkte på framtiden. Det första som slog mig på morgonpromenaden är att vi fått en ny människosort "tittaitelefonenmänniskan". 97 procent av de jag mötte gick och glodde i en telefon. Det här med kontakt och en skön blick på gatan verkar vara utdött, omodernt. Synd, tycker i alla fall jag, som alltid levt på att se andra människor i ögonen på gatan.

Det andra jag tänkte på, är alla dessa jävla korkskallar till hundägare. Överallt hundpiss, i alla portar är det pölar av alla sorter. Skärpning, helt enkelt.

Det tredje jag tänkte på är Carema och Attendo o andra bolag som försöket ta livet av alla gamla för att aktieägarna ska fä käka plankstek och dricka årgångsviner i Jersey eller London. Det som sker nu är ju bara toppen på ett isberg. De som är gamla är en betydligt tuffare generation än de veklingar som växer upp från åttio eller nittiotalet. De flesta grabbar från åttiotalet bryter ju benen då de kliver upp ur sängen efter allt Facebook och Wowspelande. De orkar ju knappt bre smör på sina mackor om de ens orkar käka frukost. De kommer alla att behöva pensioneras vid femtio, sjuka av diabetes och andra spelsjukdommar och räkna sedan ut resten själv.

När jag går i pension och hamnar på långvården om tio, femton år, så kommer man att måsta betala för allt. Det blir fattighus. Vår regering avsätter inget till skatter, utan allt går till medelklassens konsumtion. Kan du inte betala för grejerna så får du lida pin. Om tio år är vi där, om trettio, då veklingarna från åttiotalet ska ha vård, då är det bara att lägga dom på hög och tända på brasan.

Nåja, solen skiner och än hänger man med.

2011-11-14T10:00:00.002+01:00

Den här boken, Naxos svarta nätter, säljer jag för 200 kr inkl frakt o signering. Samma gäller för min bok Fotograferna. Annars kan Ni gå till länken, Books for sale och kolla på Blurb, köpa en bok därifrån.

Idag gick jag en timmes promenad och tog inte en enda bild. Allt handlar om vad man har för glasögon på sig. Om man har några överhuvudtaget. Måndagar är ofta en väldigt intensiv arbetsdag för mig. Då ska jag gå igenom allt jag håller på med, få en nystart liksom. Läste Kristian Lundbergs nya bok. Han har ett bra språk, men vad fan handlar boken om? Kärlek, vad då kärlek? En ganska rörig sak, liksom. Min polare däremot tycker Lundells nya, som jag dissade, är helt enormt bra.

Ja, vad säger man. Alltid är det något som passar någon annan. Och Lundell har alltid bra partier i sina böcker, ofta enormt bra partier.

Tidningen Foto hade en slags tävling, bästa svenska fotografen, och vinnare blev Lennart Nilsson, sedan Sune Jonsson och Strömholm.

Själv kommer inte Nilsson med på min lista av de svenska fotografer som betytt något för mig.

Strömholm, Jonsson, Petersen, Engström, Smoliansky, Bertz och Tuija,,,,,mina fotografer måste vara en slags berättare från den lite ovanliga sidan av världen. Därför gillar jag Larry Clark, Danny Lyon, Moriyama, Bresson, Maccullin, Atget, Brassai......

Nog om det,,,alla har vi våra listor. Köp lite böcker.

2011-11-13T20:08:00.000+01:00

När jag kom tillbaka till stan ville tjejerna att jag skulle ta en bild på dom. Greken, som just fått ett slaganfall, satt i en annan soffa och rev ner böcker och tidningar då han nu bara har en fungerande arm.

Vilka historier vill man berätta? Vilka historier måste man berätta? Hur berättar man dom?

Tänkte på Paul Fusco, en amerikansk reportagefotograf i Magnum. Han gjorde en gång ett fint reportage om en gruvarbetarfamilj. Klasiskt reportage, men det jag minns mest är hur snyggt han mörkade ner och tog fram en väg i landskapet. Det är sådana där grejer som sätter sig i skallen. Jag har alltid gillat vägar som försvinner i dimma.

Porträtt kan man ta hur som helst. Jag har inga åsikter om andras bilder, hur de tar dem osv. Jag utgår bara ifrån om jag blir berörd. Allt konst lockar mig, för all konst som har djupet berör.

Artister kan inte sälja ut sig till Schlagerfestivalen. Det visar bara på total handlingsförlamning. Man måste ha högre mål med sin konst. Den måste också betyda något.

Jag har skrivit det förr. Varför reagerar inte människor mer? När jag ser på program som lyxfällan och unga människor gör av med typ 13000 kr mer i månaden än de tjänar, så säger de plötsligt : Ojdå!

Nu faller Italien, men folk har ju stött Berlusconi och hans tjuvsamhälle. Eller Borgs senaste utfall mot bankerna: Byt bank,säger han till oss, angående Nordeas misskötsel.

Byta bank och byta bank, det är ju samma skit hela högen. Varför lyfter ingen frågan om skatteparadisen. Halva Carema verkar ju ha kopplingar dit.

Vi faller, vi faller. Tro mig, och ingen ställer frågorna. Eller snarare så, ingen svarar på frågorna. Och varför blev det så här?

Jag ställer mig mest frågan: Hur berättar man en historia och hur gör man då man inte känner brådska trots att man vet att det brådskar?

2011-11-13T15:12:00.000+01:00

Fick tårar i ögonen då jag läste hur folk kastade pengar över staketet till den kinesiske konstnären Ai Weiwei. Den kinesiska staten försöker ju knäcka honom på alla vis. Nu senast med sanslösa böter. Folk stöder honom ekonomiskt från hela världen, men just historien om hur man lindar pengar runt ett äpple och kastar det över staketet var en vacker handling.

På Ica i Oppepeby slår jag upp Foto. Strömholms gamla bilder kommer i en ny bok och Anna Nilsdotter har gjort en fin intervju med två av de gamla transingarna som Christer plåtade i en klassisk stående bild. Nu visas den liggande och det är spännande. Överhuvudtaget är de bilderna och det här reportaget från och om boken så innihelvete bra att man frågar sig om något kan bli bättre. Sanslöst fint och jag vill verkligen ha den där boken. Den känns helt nödvändig.

Nog om det. Dimman var makalös i helgen.

2011-11-10T10:19:00.000+01:00

Man kan bli fundersam. Det är en ganska markant ökning av unga som förtidspensioneras, dvs riktigt unga människor. Borgarregeringen har misslyckats totalt där och samtidigt vet vi ju hur jävla mycket Reinfeldt tjatat om arbetslinjen.

Det är en grej. Den andra är att jag tror ingen kan fixa de här jobben med den inriktning vi nu har på arbetsliv osv. Vi måste börja dela på jobben mer, sänka hyrorna och göra det möjligt att överleva på 75 procents arbetstid. Det här snacket att vi måste jobba heltid ger jag inte ett skit för,,,det är bara en karusell som leder till att allt fler kroknar och allt färre får jobb och allt fler blir deprimerade...

Ja, nog om det. Ser också att bostadsmarknaden kyls av i stan. Mycket intressant. Det finns så många tecken, känns som mässlingen, att inte läget är bra och hoppet är en konjunkturuppgång( som alltid). Att vi ska konsumera mer.

Jag snärtar på med min lilla pocketkamera. Jag har en längtan efter att göra en liten svart bok, typ Invisible city, som är tät, nära, svart, kåt, fragmentarisk, upphetsande, förbjuden, en Henry Miller i bild. Fylld av svärta och humor, billig, enkel, och utställningen ska vara i små bilder, i en halvsnuskig bar, ett skönt band ska spela, vi ska dricka, knulla, umgås, kyssa varandras läppar, se glädjen i dina ögon,känna oss levande och det ska hålla på tills natten blir morgon och en saxofon ska ge oss en glidande ton, ungefär som saxofonen i den grymma skivan med Mike Bloomfield, sista spåret vill jag minnas? Denne Mike Bloomfield som var ett vrak då jag plåtade honom på Mariahissen. En levand legend, en man som spelade skjortan av alla och söp ihjäl sig.

All the best, saxofonen ljuder i min skalle, ett gott tecken, en känsla som har satt sig. En sådan känsla ger alltid resultat.

2011-11-09T16:57:00.000+01:00

Att plåta folk, ta porträtt, är något som sker i farten hos mig. Under ett samtal, ett knäpp eller två, det avbryter aldrig samtalet. Det påverkar heller inte samtalet. Det ska ske omärkligt och under ickestress,,det ska bara rinna till, sedan fortsätter man prata,,,samtalet är det viktiga och så tar man ett knäpp till, samtalar mer,,,det rullar på,,,när man går hem minns man samtalet. Hemma ser man knäppen, bilderna, inser att det är utgångspunkt för ytterligare samtal.......

2011-11-09T11:04:00.000+01:00

Fina Sophia har två små liv i sin mage. De väntar på att kika ut. Den vackra morgonen blir dimma. Världens lösning på alla problem är att konsumera. Ibland undrar jag om det står rätt till. Ungefär som att om det regnar säger man att det är sol.

Varför vill inte alla se? Eller varför inser inte alla läget? Dimman lägger sig långsamt över kolonilotterna och jag funderar över hur Göran Tunström kan stå som författare till den bok som Mikael Andersson gjort från början till slut och där Tunström kom in som medförfattare. Litteraturen har ett enormt grepp över fotograferna.

När jag letade efter Anders Petersens fotobok från Sychellerna kom Folke Isaksson upp som det namn som den publicerades i. Bedrövligt är ordet och inget annat. Jag själv var med om det då Nina Lekander kom in som förordsförfattare och fick cred som bokgörare,,,

Dimman, dimma, det är dimma över världen och den ser ut att växa sig allt starkare idag, men i morgon, kanske sol igen?

2011-11-09T07:58:00.000+01:00

Läser om Carema, bolaget som kanske tar hand om din mamma eller pappa?? Vilka svin, vilken vinst de gjort på att montera ner åldringsvården, ersätta utbildat folk med nybörjare, skära ner personal osv,,,det är som med Arlanda express, de batalar ingen bolagsskatt eftersom de lånar av sig själva, till hög ränta och trollar bort den ganska kraftiga vinsten. 220 spänn för en enkel till Arlanda borde vara 100 kr och våran jävla skitregering sitter bara och glor och applåderar medans klassklyftorna, åldringsvården, boendet, mm bara skiter sig åt alla håll.

Läser också om Zlatan. Han börjar bli helt patetisk. Han är ju enbart löjlig med sina utspel om slagsmål, lagkamrater och ledare. I mina ögon har han gjort sitt i landslaget. Chippen också. Man måste ha en slags personlig hållning i ett landslag. En personlig stil som tyder på lite vett och sans.

Någon frågade om Kenneth Gustavsson, som dog förra året. Han kallades Skuggan, har skrivit lite om honom i min bok Fotograferna. Fin kille, bra fotograf. Timo Sundberg, den som skrivit bäst om fotografi i sverige, skrev fantastiskt om Kenneth i Indicier, utställningskatalogen, som gavs ut då Petersen, Strömholm och Kenneth ställde ut på Kulturhuset.

Jag går igenom Moriyamas böcker just ny. Han satsar på atmosfären i bilden, inte på att beskriva. Han beskär sina negg då det blir höjdbilder,han kopierar nästan aldrig bilden på samma sätt, han tittar sällan i sökaren då han plåtar, han, precis som Araki, vill helst plåta i sin hemstad Tokyo,,,,,,

Jämför honom med Araki, som är väldigt saklig i sin fotografi. Fotografi kan vara på alla sätt., det måste man minnas. Fotografi är att skriva med ljuset. Det måste man också minnas.

2011-11-08T11:10:00.002+01:00

Inspiration. Dags att bli inspirerad. Små böcker, mörka böcker, tunga tankar i tunga tider,blir ofta till ljus i ljusa tider.

2011-11-07T22:02:00.000+01:00

Jag börjar känna en fruktansvärd irritation över det här med datorerna. Främst de unga männen. De lever ju för fan i sina maskiner. De går inte ens ut på dagarna för de kan sitta framför datorn och spela WOW och köra facebook.

Häromdagen åt jag lunch med en kille i 35årsåldern. Han satt hela tiden och grejade med sin dator/telefon. Det måste kollas och skickas och kollas och skickas o kollas och,,,,,

Jag satt bara för någon timme med en tvåbarnsmor i fyrtiofemårsåldern, Hela tiden satt hon och skickade statusuppdateringar om var och hur och varför???

Vad fan är det?

När det gäller pojkarna är det de runt tjugo som nekar växa upp, låtsas de fortfarande är i blöjåldern. Kvinnorna, de värsta facebookdårarna är runt 45 bast, vuxna kvinnor, som verkar leva för att skriva skit på Facebook.

Varför?

Känner Ni er oattraktiva? Varför detta meningslösa behov av att läsa vad någon annan gör? Det gränsar ju till ren dumhet, enligt mig.

Ja, så skriver jag om skiten också, men jag är ärligt talat mycket bekymrad över dessa unga män som lever i datorn. Förr snackade man ju om gammelpojkarna i Norrland. De här männen som snusade och inte kunde mycket annat, kanske mocka i ladugården och fälla en gran, men de ansågs som lätt korkade. Jag känner på samma sätt för de unga männen. De verkar ju vara helt handlingsförlamade. Finns inte datorn, finns inget liv.

Vad vi ska göra med de vuxna brudarna som skriver tio statusuppdateringar om dagen vet jag inte. Troligtvis sänker de själva ner sig i graven för allmänt korkade alldeles för tidigt i livet.

2011-11-06T19:02:00.000+01:00

Änglar in the sky.... Gunnar Smoliansky snackar om att gå på sina gator. Det är bra snack, det är dock inte vilka gator som helst. Viktigt att komma ihåg.

En annan sak som är viktig att komma ihåg är hur arbetet kommer till. Förr, för tio år sedan, tog det ett år eller två innan man publicerade en grej. Idag en timme, kanske?

Det sätter nivån på arbetet. Det är bra att samla ihop under tid. Det finns en vits med det och då man har en rejäl hög med bilder, kan man pytsa ut dom under en längre tid.

Annars har jag ledsnat på EU, Grekland, Italien, börjar längta tillbaka till den tiden då jag stod utanför en resebutik, kollade priserna. Mallorca 1100 kr, Granada 500 kr, Cypern, 750 kr, så gick man in, köpte en biljett och drog. Skit samma var, bara man drog.

2011-11-06T09:50:00.000+01:00

Åsa Moberg sa en bra grej i tidningen i morse: att hon fått allt gott, kanske inte barn och bra inkomster. Jag kan säga samma sak, jag har även fått barn.Mina små inkomster har jag lärt mig att leva med, och trots att jag tjänar hälften eller en tredjedel per månad av vad mina kompisar dar in, så är min levnadsstandard högre. Mycket märkligt.

I natt funderade jag på MILJÖN. Den fråga som alltid kommer sist då det kniper med ekonomin. Har Ni hört någon snacka om miljön då det gäller EU eller Grekland? Nej, bara att bankerna ska ha sitt och att ekonomin måste börja rulla osv. Ni vet allt det här som förstör miljön ännu mer. Kina är ju toppexemplet. Producerar som fan, och skitar nu ned som fan. Och dirrarna får feta löner och svenne banan kan köpa en ny T-shirt varje vecka för 49 kr,,,idioti och inget annat.

På det personliga planet då? Det är ju dit man måste koka ner grejen. Jag kör bil kanske en gång i veckan, max, men jag behöver bilen för jag kommer ju fan inte ut på landet utan den och skidåkningen blir problematisk. Om jag inte körde bil skulle jag spara 25000 kr om år, skita ner miljön lite mindre.

Då måste man bo så det är gång eller cykelavstånd till allt. Jag lever nästan så. Allt jag vill komma till kan jag cykla till, utom landet och skidåkningen. Det är värt att tänka på, men USA då,eller Italien, Spanien, Grekland, där alla kör bil var dom än ska, om det så handlar om 1 km. Det måste helt enkelt bli en annan ordning.

Miljögriseriet nere i Europa är ofattbart. De slänger skit hur som helst i naturen. Kolla en normal grekisk landsväg, eller spansk, man tror det är en soptipp. När jag bodde i Barcelona, Calle Mallorca, tre hundra meter ovanför toppen av Ramblan, så körde mina spanska vänner ner till Ramblan. De satt i bilkö hela vägen, rökte nonstop och ingen reagerade på att jag kom ner snabbare än dom. Och sedan hem var det samma visa, plus parkerandet då,,,som var rena vansinnet.

Bilismen har förstört de stora städerna. Det sa redan Henry Miller,då han återvände till Europa och Paris med sin tredje fru. Paris är förstört, skrev han. Trafiken har krossat staden och det var då.Idag är det ju rena vansinnet.

Nog om det.

2011-11-05T15:57:00.001+01:00

Stan är inte alltid vacker. Det rivs vid Skanstull. Ett gammalt industriområde ska bli nya bostäder. Det är väl fint tänkt, men samtidigt blir dessa bostadsområden döda områden. Det blir som avstängda zoner, en ny känsla jag fått de senare åren.

Att nästan alla nya bostadsområden aldrig kommer till liv. Hammarby Sjöstad är väl praktexemplet på ett dött område. Man får ju krupp av att passera det blåshålet.

På ett fik såg jag en fin bild i fönstret. Tar ett tag att fatta att jag själv tagit den. Det var som när jag var med Håkan på Punkfest och jag sa till Håkan.
- Den där bilden som hänger överallt i lokalen. Känner igen den?
- Tro fan det, sa Håkan. Det är ju du som tagit den.

Ja, Ni ser, livet är en ständig överraskning. Annars måste jag säga att jag bleev helt knäckt då jag lyssnade på nyheterna. Det är KRAFTIG ökning av utsläppen, USA, KINA o INDIEN, kör på som vanligt. Nu har det snackats om att minska utsläppen i tio år och det händer inte ett skit. Folk konsumerar som galningar. Det spelar ju snart ingen roll med sopsortering och Gud vet allt vi gör, om vi inte får ner utsläppen.

2011-11-04T13:15:00.001+01:00

Jag kan inte komma ifrån att den här EU-grejen känns lite märklig. Med all rätt jagar man Grekland, Spanien och Italien,,och det är två länder som verkar bestämma allt. Tyskland och Frankrike.

I samma veva undrar man hur de tänker: de jagar länder, samtidigt som man låter skatteparadis som Isle of man, Monaco osv existera. Varför det? Där tvättar de rika sin deg hur mycket som helst. De kan väl också vara med och räta upp tillvaron i Europa, inte bara smita iväg från sina skatter.

Förr sa man om idrottsmän och kvinnor, som flyttat till Monaco, att det jobbade så hårt, levde så fattigt innan de slog igenom och deras karriär var så kort. Sicket skitsnack. Kolla in vad typ Anja Persson och andra tjänar så ska du se att de tjänar lika mycket på ett år som jag drar in på en livsstid.

Nej, stäng skatteparadisen. Det är en slags perverterad skatteflykt som vi inte kan accpetera.

Det var det politiska. På fotofronten fungerar min S95 skitbra, perfekt i fickan. På det privata planet fick jag inte igång storvolvon i morse, sedan gick inte dammsugarn igång och då kände jag mig jävligt trött, men man är envis som en sur get och till slut hade jag fått igång bådadera, så nu kan jag städa och köra.
Bra va?

2011-11-03T20:52:00.001+01:00

Babel med Stig Larsson och Horace Engdahl. Hur bra kan ett program bli? Det här var ett av de bästa jag sett. Jag sätter in två fotografer i herrarnas ställe. Två människor som talar privat,politik och litteratur/fotografi.

Jag älskar Stig Larsson. Han är galet bra. Jag minns när det gäng han tillhörde, de litterära lirarna, hängde på Prinsen. Det var inte mitt gäng men jag hängde också på Prinsen. Mina bilder hängde där. Två gånger har jag ställt ut på Prinsen. Två gånger som betytt en del för mig.

Så är det. Alla som gillar fotografi borde kolla på Babel, se tyngden och humorn i samtalet och tänka in fotografer i det samtalet. Jag tror den tanken är den enda tanken, den enda handlingsplan,som kan lyfta fotografiet upp ur det imbecilla träsk det allt mer gräver ner sig idag.

Fotografiets samtal måste bottna i mediet, i det privata och i politiken. Det måste också vara genomtänkt. Precis som man skriver en bok under ett år, fotograferar man ett år, eller två, och sedan har man en MASSA, en tyngd bilder, som måste bearbetas, analyseras, destilleras. Jag tror tiden, tyngden och destillationen är viktig. När man destillerar materialet, så kommer man ner till kärnan och har man hittat kärnan är det lättare att lägga till allt mer material som skapa nya riktningar.