Sitter i kabinen i Duved. Det drar mot eftermiddag. Gör en Matthias Hargin. Tar en bild på mig själv.

En fantastisk dag med värsta dimman i dalen och ju högre upp man kommer, desto ljusare och vackrare blir det. På toppen är det aprilväder. Funderar över skidåkningen. Trots Carvingskidorna åker allt fler bara rakt ner.
Det är bara de ytterst skickliga skidåkarna som svänger rejält. Rakt ner är grejen. Helst på breda skidor dessutom.

Jag vet att om en timme eller två kommer mina knän att värka, men jag inser att jag är en ytterst lycklig människa. Vilket liv jag lever. Ser molnen, dimman, tänker på kamraterna i stan. Stackare.

Hälsar på Skidlärarlinjen. Jag är nog deras sämste elev. En slags överliggare som aldrig tar examen, glider omkring lite hur som helst och aldrig lär sig något. Rektorn Ola presenterar mig för de nya gänget. Matthias, den andre läraren, grymtar i bakgrunden något om att det hårda föret, nästan isskorpa, är fostrande.

Jag åker hem, köper bröd på Konsum. Tänder ett ljus för en kompis som har det kärvt just nu. Det spelar ingen roll vad man gör, livet är ändå kort och det gäller att leva fullt ut i alla lägen.