Rektorn och jag hänger i backen.Han har ont i ryggen , men så släpar han ut en haubits på typ fyra kilo varje gång han ska plåta. Jag har min kamera i fickan. Givetvis tar han nittio ggr av hundra bättre bilder än mig av åkarna. Han kan sikta på dom med ett långt tele. Det är en proffessionell attityd som jag också skulle ha om jag skulle leva på att plåta sportbilder. Det är den typ av bilden som krävs för att man ska överleva som sportotograf.

Jag står i backen med en glugg motsvarande 35 mm och chansar vilt på allt som passerar. Jag tycker just det här chansandet är roligt. Dessutom har jag helt snöat in på bakgrunden. Jag vill bara ha en åkare i rätt position som ska passa in mellan snökanonerna i bakgrunden. Det tar 150 knäpp, innan jag tycker jag fått något som liknar något.

Jag vill att det ska vara lite Dart vaderfeeling. Inte för jag vet vad det är, men det är i alla fall något jag inbillar mig.
Eleverna blåser på och Rektorn och jag har det mysigt. Efter ett tag ger vi upp. Jag åker hem, men han kämpar på med eleverna.Jag tycker han är beundrandsvärd som, tillsammans med sina kolleger, i kallt och snöigt och blåsigt och soligt och ibland härligt väder står i backarna och puschar sina elever.