Klockan halv tio. Disigt. Hur är det ovan molnen? Bläddrar i Åre Magasin som jag tycker är en ofantligt barnslig produkt. Det är vita män med pengar, vita män som hoppar högt, vita män som skryter om Gud vet allt.
När man åker ut i backen ser man ryssar, danskar, barn, kvinnor, män och också de här ofantligt skickliga skidåkarna. Jag säger att Åre Magasin är som en bilmässa. Man visar bara det mest exklusiva, det mest hajpade, det mest opersonliga.

Varfär är det så? I backen möter man människor. Det gör man inte i Åre Magasin.

Den här typen av litteratur, reklamlitteratur, som ska föreställa litteratur, sprider sig överallt. Hemma i stan kan jag kolla i Vårdguiden och andra märkliga alster. Det är en slags läsning som ska föreställa läsning, men egentligen bara är reklam för apoteken, för skidfabrikanten eller bilmodellen. Det är helt enkelt oduglig litteratur.

Det är precis som bankernas anställda som kallas rådgivare. Glöm det. Deras enda uppgift är att sälja, att blåsa dig på dina stålar. Tror du något annat är du dum i huvudet.

Nog om det? Vad är det jag saknar i dessa förtäckta reklamalster? Känslan, finns ingen närhet till människan. Människorna är inte människor i dessa alster. De är produkter. som plastfigurer seglar de fram mellan sidorna. För många sådan alster leder till för många konstiga attityder, till för många korrumperade fotografer och journalister, till ett slags märklig människosyn. En produktiell människosyn.

Det är fortfarande dimma. Dags att ge sig ut och se hur det ser ut ovan molnen.