I ”Kvinnans rättigheter” i förordet till novellsamlingen ”Giftas”, utgiven 1884, slår August Strindberg fast kvinnans rätt till lika uppfostran och skola, rätt att ”gå lös” och välja sällskap, rätt att rösta i allmänna val, rätt till politiska förtroendeuppdrag, ”kontrakt” i stället för äktenskap ”ty ingen skall behöva gifta sig för pengar eller rang”.

Detta på tal om Strindberg som alldeles för lätt kallas kvinnohatare, eller vad det nu är?

Juholt ja? Som vanligt fick jag rätt. Det verkar vara något fel på den socialdemokratiska kulturen. Ett sådant stort parti måste väl kunna få fram en bra partiledare, men man har misslyckats totalt med de två senaste.
V fick ju fram Sjöstedt, men tänk om den där Ohlykopian, den unga kvinnan blivit partiledare då hade V försvunnit. Ohly var ju också en katastrof. Man kan inte bara vara tvärs, man måste kunna diskutera och förhålla sig til saker. Det kunde inte Ohly.

Har Ni tänkt på att man tycker synd om sossar som får gå gatlopp, men inte fan skulle man tycka synd om Reinfeldt, Kdsarn eller Bildt och de fick en rejäl kölhalning i pressen.

Varför? Troligtvis för att man vet att de ljuger som travande hästar, säger en sak och gör konstant en annan sak, ökar klassklyftor, säljer ut Sverige, i princip krossar vårt land.

Såg en begåvad rubrik i DN. " De unga har svårt att klara insatsen , de 15 procent, som krävs kontant för att få köpa en lya".

Snacka om begåvad insikt. Hur ska en ung människa få ihop 300 000 kr kontant för att köpa en etta i Sthlm då den kostar mer än två mille.
Kort sagt: jag hatar borätter. De har förstört hela stockholm.
Börja bygga hyresrätter och bygg billiga hyresrätter. En etta ska kosta  3000 kr att hyra. En två max 5000 kr, osv,,,

Ja, det var politiken. Det fotografiska då?

Jag kan inte sätta fingret på vad det är men förr blev man intresserad av en fotograf för hans eller hennes bilder. Idag börjar vi i en annan ände. I det tekniska, eller i en blogg. Fotobloggarnas främsta uttryck är ju orden. Att vi skriver. Min blogg idag är ju ett typexempel. Det känns också viktigt att skriva, men ibland kan jag längta efter att hitta en bok, gå hem och läsa om fotografen. Konstigt nog sker det sällan numera.

Den enda känsla jag kan sätta fingret på är att jag själv vill berätta historier i små, svarta böcker. Längre än så kan jag inte komma. Sedan får man tolka resultatet hur man vill. Mina två senaste böcker, Lust och Days go Bye, sågs av ca fem hundra pers, men knappt 25 köpte böckerna. Är det bra eller dåligt? Eller är det så det är?